Jag är tillräckligt gammal för att ha ridit med formpressad papphjälm med sammet på huvudet! Tur man hade det slappa hakbandet i resår-det kändes tryggt!  för övrigt var det gummistövlar och träningsoverallsbyxor som gällde

jo lilla ridkepsen hade man..och håller me, gummistövlar på sommarn hade vi..alternativt gumpadojor där man skrev dit lite idoler på sidan typ Beatles mm

på hjälmen hade jag guldmärket Wahlströms Ponnyklubb 

ridbrallor av mollskinn! Johdpurs inköpta på Stenbergs Läder satm det lilla hoppspöt som än idag finns i behåll med flärpen som gått sönder men hänger som en stropp

Ja, och gummistövlarna var sådana där seglarstövlar utan klack! Eller träskor på sommaren. Lottapälsarna minns jag att de "stora tjejerna" i stallet hade. Jag ville också ha en sån. Och när jag tänker på lottapälsarna så minns jag Dingalinga Lena med Pugh Rogefält och en annan som gick något så här "We had joy, we had fun, we had seasons in the sun….. Goodbye papa, please pray for me….

Den gamla goda tiden ja….med jofahjälm och benvärmare, röd-vit randiga var de  Tur bilden är i svart-vitt. Spiddal Rose och jag 1986-87 ?

Träskor!! jag är uppvuxen i träskor..och hur många ggr har jag vrickat mig i dem..vi red i dom oxå gärna iförda avklippta jeans t-shirt samt den sammetsklädda på skallen..inget var så  noga liksom..säkerhetsväst var ett ufo el dylikt, ingen hade hört om det

Dingalingalena har jag på LP med Pugh!! samt nästa låt minns jag verkligen! Minns oxå när vi skulle måla om stallet på 70-talet till tonerna av Ted gärdestads Jag vill ha en egen måne.. 

minns oxå när vi koka linfrökok i stallet till våra sköthästar, kastrullerna blev aldrig sig lika mer..tur det finns linfröolja nuförtiden!! 

Minnes de små Wahlströms Pocketarna i miniformat! Skrev själv dit och fick en berättelse publicerad!! Mäkta stolt! Hon som alltid var på framsidan dog i cancer tidigt minns jag

Jag var tokig i hästböcker i tioårsåldern. Gillade mest Britta och Silver-serien. Där hände det inte så mycket. Hon sopade stallgången, borstade etc. Sedan fanns det ju Annika- och Lotte-böckerna som var lite mer spännande. Det hände en massa olyckor och hästar blev sjuka mm. Minns en hemsk bok som hette Stallet brinner!

Jo men Britta och silver har jag plöjt. Plus Annika..De bästa hästböcker jag läst hette "Att vara flicka och ha egen häst" och "Sedan red jag Dunet" hästen var en skimmelponny och hette Grey Dawn den var säkert connemara Författarinnan hette Nan Inger. Gud vad jag sträckläste.

Sen de där som handla om ättlingarna till Svarta Hingsten, ett svart sto med en rombformad stjärn i pannan..undrar om vi läste mer vim hade ju inte datorer?? Fast Maja läser till min glädje. Att gå o lägga sig me en bra bok är ju belöningen för dagen

Nan Inger skriver fortfarande om hästar i Ridsport tror jag. Sedan skriver hon vuxenböcker också. Min mamma hade läst en jättebra bok av henne. Minns ej titeln. Kanske heter hon inte Inger i efternamn längre?

Dunet minns jag också. Undrar om det är dessa tidiga minnen som gjort att jag sedan älskar skimmelston?

#4 Jofa-hjälm??? Den är ju NY.

Liksom RC71 är jag uppvuxen med en sammetshjälm i nån sorts pappersmassa som blev väldigt mjuk i regn och med ett obegränsat tänjbart resårband under hakan som man fick korta av med knutar allteftersom.. Min hade dessutom "ovanpåknoppen" fastskruvad med bautamässingsskruv, som med tiden trängde ut nedåt INNE i hjälmen - à la slaktmask… Inköpt på Kiddies på Karlavägen (?), enda affären som hade ridkläder för barn i början på 60-talet.

hoho Kiddies!! Där inköptes en st scotchrutig kjol till mej efter att ha varit hos öronläkaren o borrat hål på trumhinnan vid ca 6 års ålder..

fast hjälm o johdpurs samt mollskinnsbrallor inköptes på Stenbergs som sagt..och visst korta man in me knutar!! papier maché!!!

#8 håller me, skimlar ska de va!!! Vår ponny är skimmel, min förra häst var skimmel, PREm jag rider är skimmel..osv osv. Kommer alltid ha skimlar. Även mitt framtida sto!! Min övervuxna connemara som ska inköpas  inom sinom tid

#7 "Sedan red jag Dunet" var älsklingsboken. Drömde om att flytta ut på landet. Jill-böckerna och Svarta Hingsten var också på topplistan.

Nan Inger var en pseudonym väl? 

Apropå böcker så minns jag min fars förbryllade min när han hämtat ut ett brunt, rökelsedoftande paket från Irland på posten åt mig… irländska connemarastamböckerna. 1971 tror jag och far var lite imponerad över att dottern fixat att skriva till Irland och beställa och betala böcker. Ganska exotiskt på den tiden faktiskt. Och sen såg dom inte mig på några dagar… helt uppslukad…

Apropå ohämmade ryttarminnen, så hittade jag nyss mina dagböcker från tiden då jag sommarjobbade på Hagen 1970-71. Oj, men vi HADE KUL. Kunde bli nån slags bok faktiskt.

# 12 nä, hon heter Nan Inger såg en artikel nyligen. Hon är lastgammal men klar i skallen. Va kul me dina connemaraböcker! Själv var jag ej så strukturerad tyvärr. Min bästa kompis däremot jobba på ett connemarastuteri i många år som hette Krikas. Vet ej om det finns mer tror ej det.

Sen läste jag om en häst som hette TimurLenk. Även om en som hade klumpfot vilket var så gräsligt , tror det var inom Svarta Hingsten serierna. Tegelstenarna. Jag och min kompis Karin låg i våningssängar på nåt land och bara sträckläste. Det var tider! Sen for vi på ridläger till England, Cornwall och hoppade över gamla skyttegravar samt typ skenade över hedar herregud att man bara vågade

# 3 Seasons in the sun- Terry Jacks…jättebra låt!

Jag kom ihåg när jag stod hos grannen, vilt hoppandes till "Varning på stan" med Magnus Uggla, iklädd min ljusblåa Wahlströms Ponnyklubbs tröja. 1977 var det…

Vi hade dille på att alltid ha bettringar i alla möjliga och omöjliga färger på hästarna.

# 9

Jofa är väl ett gammalt märke. På 80 talet då jag hade denna var den någorlunda ny ja… kanske finns nya bättre modeller idag med betydligt bättre kvalité… Gummistövlar var det i början, väldigt kallt på vintern…

Böckerna kommer jag ihåg, Svarta hingsten serien bla plöjdes igenom. Fick många gamla böcker av min mamma som lästes många gånger om. Data fanns det inte mycket av under min ungdomstid heller, trots att den kom senare än eran, så det blev mycket läsa av här också.

#13 va kul! du måste berätta mer!

Jag läste Vitnos-det lilla russet, förstås!

Och så förstås russtamböckerna, även om mina bara kom från Gotland och inte från Irland. Men de är tämligen sönderlästa. Jag fick köpa några i taget, det blev för dyrt annars tyckte mor och far.

Men! Minns ni när man flätade pannbanden sicksack typ grönt och vitt!! skulle aldrig minnas nu hur vi gjorde…

#13 Ja, du som skriver så bra och underhållande! 

Det fanns en som hette Anna-Lisa xxxxxkvist också som skrev. Minns ej vad nu.

# 19 Absolut. Ville man lyxa till det, körde man med sammetsband istället för plast!

#21 men hur flätade man..måste visa Maja! Just det, sammet!

# 22 Tror kanske att jag minns något av det. Man skulle vika upp och lägga tillbaka på ngt vis. Måste baske mig kolla om jag minns en dag…

#21 Var det bara vi som körde "pannbandsflätning" på remmen på våra träskor också? I samma färg som älsklingshästens pannband förstås.

Avdelning nostalgitrippar.

# 24 Träskor? Här snackar vi indianmockasiner!!

#21 Det är sånt som gick i arv tror jag till den senare generationen, som mig tex

Ett av Clancys träns som jag fick med henne vid köptillfället hade ett flätat pannband i färgerna grönt och svart och i just sammet.

sen undrar jag över alla ryktlådor..vi hade av trä! De av plast vi inköper i mängd i vår familj fanns ju icke! I övrigt kunde jag ej linda lindor förrns i vuxen ålder. Minns ej att folk linda så mkt som nu..hur var d för er..minns mest att vi satte på strykkappor

En annan sjuk grej på ridskolan Djurgårn var alla manskapssadlar..är uppvuxen i såna..de klinga om alla spännen samt att man fick ridsår jämt DressyrSchabrak fanns ej, alla hade typ filtvojlockar

vi var oxå väldigt grymma som skötare, fasansfullt hierarkiskt med 1e 2e osv. gu nåde den som peta på min häst, hade ej ngn 2e skötare..

 Jag måste bara skratta lite åt alla inlägg!

Med tanke på att "allt går igen" så borde det vara dags för ett uppsving för plastflätade pannband. Tittut som är "handarbetare" kommer nog på hur man gjorde. Sedan kan vi gå kurs hos henne.  Hon får lägga in en tråd typ Avels/hingsthållarkurs.

Några sammetsband minns jag inte att vi hade, bara plast. När jag var 6 år fick jag ett pannband. Min första hästgrej. Det var färdiglindat, så det enda fria läder på det var en cm på varje sida. Men det smorde jag varje eftermiddag efter skolan (började ettan som sexåring) med fiskarsmorning som jag hittat bland skoputsargrejorna hemma.

Det skulle inte sitta dumt med lite sådan entusiasm idag. Nu smörjer jag mina grejer en gång per år. Vare sig det behövs eller inte!

Måste fortsätta me mina djurgårdsminnen..vi red me kandar vid sådär 13 årsålder..alla hästar hade kandar..lite skillnad mot nu!! eller graman, är uppvuxen på graman. Lärde just Maja att rida me graman på en jobbig ponny hon har hand om i påsk!

Sen red vi alltid kadrilj vid juletid. Sällan barn får göra det, roligt till pampig musik!

#27 Manskapssadlar… mmm. Mer nostalgi. Från o med tredje abonnemang fick vi rida i civila sadlar eller officerssadlar (bladsadlar). Minns fortfarande hur det klingade om manskapssadlarna (mest spännet på bakvalvet tror jag) när man red lätt. Stigbyglarna var så stora att man kunde trä dom över låren om man ville (jag var väl 6-7 år).

Att komma till ponnystallet hos Tant Ella var därför exotiskt, liksom Svedens ponnyläger och Kurt Graafs russ ute på Rudboda. Ponny var inte särskilt vanligt, och särskilt inte engelska ponnyer. På Rudboda mellanlandade ett gäng new forestponnyer 1965 (?) som importerades från England. En hette Mayflower minns jag. Döpte en liten plasthäst efter den. 

Gjorde en sökning på nätet och hittade där ett inlägg på Bukefalos om just flätning av pannband

"Ta 2 platta remsor, tyg eller plast tror att det går ca 50 cm till ett pannband. Du börjar med att knyta ihop banden i en ända. Fäst knuten på baksidan av pannbandet, låt den ena remsan gå rakt upp o den andra rakt ned.Den från toppen läggs framåt/nedåt över pannbandet, båda hänger nu nedåt, sedan tar du den nerifrån, lägger den över den som kommer uppifrån, fortsätt runt, vik bort den översta o lägg den ovanpå, sen jobbar du korsvis, det är alltid den rem som kommer överst som ska gå ett varv o läggas under. "

Ringer det några klockor för er som var med på den tiden och flätade ? 

#27 Ryktlådor fanns nog inte alls i mina kretsar. Vi hade tygkassar eller cykelkorg. Cykelkorgarna är inte så dumma för dem kan man hänga upp på boxdörren.

Måste erkänna att jag fortfarande inte kan linda, sätta på strykkappor och andra sådana där nymodigheter. Jag har bara två täcken, båda tunna i fleece. Det ena följde med Dimona vid köpet och det andra köpte jag för att det var så himla fina färger! Det enda jag har gjort med dem är att träna bort  Dimonas rädsla för dem. Nu spårade jag ur lite igen. Förlåt!

#30 på Djurgårn fanns inte en ponny när jag börja rida. Jag fick börja direkt på stor häst. Första lektionen skenade jag i innervarv på en gammal häst som hette Filpppa..inga ledare där inte. Visst var det mkt mer militäriskt alltihop, mer ordergivning liksom?

#32 Ryktlådor fanns det, jajamän, men man fick bara ha dem i stallet (på läktaren) om man var skötare. Status liksom.

Lindor och täcken var helt okända begrepp. Hade ett jutetäcke till mitt första halvblod, that´s all. Och när jag började på "Stutis" så var det nån handledare som hurtigt tyckte att jag skulle visa min grupp hur man lindar hästben eftersom det var känt att jag hade häst.

Linda ben? sa jag fånigt. Det kan jag inte. Har connemara!

#34 hoho! Vi hade våra gömda i stallet me lås..kul  att de var samma för dej me lindor o täcken. Minns ej att privathästarna hade täcken på djurgårn. lekionsthästarna hade apselut icke några..

# 31 Ja, det var just det där med att vika undan och greja som jag hade för mig…

Anna-Lisa Almqvist skrev Annika -böckerna.  "En häst åt annika " mm.   Läste även om camargue-hästarna i ex. "Misty, hästen från havet".  Har någon mera läst dem?? Britta och Silver tände drömmen om en egen ponny. Svarta hingsten lästes hela serien. Det fanns även EN bok som handlade om en grå connemarahingst!   Wahlströms frontfigur, den mörka söta flickan hette FIA, vill jag minnas. som sedan dog i cancer,helt ung. "In the summertime" med Mungo Jerry lysnades till 67-68?

De gamla hjälmarna kostade 55.- och hade ett metallspänne under hakan som gummihakbandet lindades runt först, sedan kom Mrs. M;s knutar.    W-märket i guldfärg var ett måste!

Tänk vad man fick "ärva" där i mellanledet….innan modernare saker uppfanns och senare inhandlades..

Jutetäcke medföljde nog Clancy ja….sedan detta med stallåda i trä, det hade jag och min kompis också…Denna låda följde bla med på första ridlägret med Clancy… hade en ryktlåda överst  samt en rundstav i framkanten för tunnare täcken, vojlockar och dylikt. Linda lindor, både snör och kardborremodeller, tränade vi på och tävlade om vem som hann klart snabbast.

Transportskydden som satt på Clancy vid ankomst var av modell tyg, vadderade med snörbindning…blå. Sadelgjordar av strängmodell var tydligen poppis då också…

#38 Ack ja! Snörgjordarna! Hade ingen sådan, hade brandslangsmodellen, men jag minns dem. De satt ju inte direkt som skräddarsydda. Hua.

Jag ärvde min mors läderstövlar. Dom var gjorda under kriget på kuponger, så lädret räckte inte utan skaften var halvlånga. Och mors ridbyxor, som var grönbruna av Hitlermodell med riktiga äppelknyckarputor över låren. Minns vad lycklig jag blev när mor investerade i ett par normala bomullsjodphurs åt mig från Kiddies…

#37 När jag tänker på "In the summertime" så kopplar jag det inte till stallet utan till att hänggunga i en trapets. Jag och mina kusiner roade oss ute hos morfar på landet med att gå upp på en stol och kasta oss ut mot en trapets som föregående barn hade släppt och kom tillbaka i sin pendelrörelse. Det var som rundpingis ungefär. Hoppas ni hajar. I alla fall… Då sjöng vi "In the summertime" i takt med leken.

Jag hade häst året om.. på sommaren red jag med skjortan knuten i midjan, lågt skurna jeans i piratmodll, barfota och som krona på verket--utan hjälm.  Skrapade upp ryggen ordentligt en midsommaraftons fm. då jag red för att hämta posten. AJ,AJ!

Kom att tänka på hästtransporter. Fanns inte, i alla fall inte många. Vi RED till tävlingarna i Stockholm. Trettondagstävlingarna på "Ryttis" var en sport, att klappra över (såphal, vi hade inte broddar) gamla lilingöbron klockan sex på morgonen en kall januarimorgon var en upplevelse. På pigga ridskolehästar som bara var ute i hage på sommaren. Likadant var det hopptävlingar på kvällar på K1 - blev att rida dit. Har sovit på skrittande häst många mil vid det här laget.

När vi var på Hagen åkte vi slaktbil till tävlingar. Minns också en tjej som kom till tävlingarna med sitt russ springande bredvid bilen och mamman höll honom genom fönstret i tyglarna! När vi red på hajk var det en liten ponny som hade föl. Fölet fick åka med, på passagerarplatsen i Giselas lilla folkvagn (bubbla)

Det är egentligen ganska enformigt nuförtiden. Undrar dock varför folk med så fina bilar och släp kan ha så fula ponnyer inuti . Blir ibland chockad när man ur klarröda släp med guldbokstäver och drag-jeep lastar ut riktiga ÖK... Kör själv tvärtom. Roligare att lasta ur BIS-vinnaren ur ett grönalgigt Valeryd 84…

# 43    Dottern & jag diskuterade också den frågan de år vi var ute på  tävlingar.  Kan det vara motor/teknikintresserade fäder som ligger bakom??

#44 Jo, har tänkt detsamma. Exteriörkurser för ponnypappor kanske vore en kvalitetshöjare?

#45 kan vara flera än pappor som behöver exteriörkurs….

*sträcker lite på mig*

Gud va ung jag känner mig ;) jag va inte ens påtänkt 1977

Det var så länge sedan när jag var liten så jag red barbacka, när jag fick råd köpte jag mig en filt…precis som indianerna.Det var faktisk sant, jag fick inte en sadel till min första häst, den inhandlades efter jag hade haft den i 1/2 år.

Dessa manskapsadel på K1, dessa stora militärpälsar, en fin liten uniformsjacka med slips och båtmössa. Det var också viktigt att alla märken skulle sitta rätt. Det var tider det!

Annat jag minns är att alla skulle ha sina hästutrustning färgkodad. Allt var tex gult, benlindor, vojlock, pannband. Kommer ni ihåg att borstarna målades så de skulle matcha den obligatoriska stallådan i trä, också målad så klart!

Kul tråd.

Jag hade också benvärmare, flätade pannband och red till Solvalla när hästen skulle tränas på banan. Efter träning var det att rida hem igen.

#37

Misty - hästen från havet läste jag som liten! Står fortfarande i bokhyllan på ungdomsrummet hos mor. Fantastiskt gripande berättelse!

Jodå, här har man ridit i manskapssadel, benvärmare och pappmössa! Ingen hade tid att skjutsa (vi hade hästtransport) så man fick rida till träningar och tävlingar. Hoppa över krondiken och pulsa i plöjningar. Ponnyn var väl inte den renaste (skm)när vi kom fram till tävlingarna,men hon var väl framriden!  Benlindor? Vi rev remsor av gamla vita lakan och prydde våra welshponnyer med för att vi tyckte det var fint . Tyvärr var ju inte elasticiteten den bästa, så jag behöver väl inte nämna vad som hände när pållarna rörde på sej…Mkt tok gjorde man. Jag är uppvuxen bland kunnigt folk på en hästgård, men någon vuxen som höll koll har jag inget som helst minne av

Missa sista igår kväll men kä'nde igen mig i det mesta när jag läser idag, Staffan på djurgårn inköpte sen en stooor gaaammmal hästbuss som han skjutsa runt lektionshästar i.

Håller me om hur tjusigt allt ska  va på tävlingsplatserna och sen hur en del ungar ser så misslynta ut efter ritten och gärna ger ponnyn ett litet argt rapp me spöt (sen kommer de 2a visar det sig, men de vann inte) en annan som var ridskoleunge skulle ju dött för en egen ponny! Fanns inte på världskartan då, inte ridkunniga föräldrar osv. Min kompis som har PREn o jag växte upp ihop på djurgårdsstallet och hon hade samma läge me föräldrar som inte ville mer än ridskola. Vi har pratat om hur annorlunda våra liv kanske varit om vi ex delat nån gammal fjording el dylikt (inget ont om fjordisar) men vi som bodde i stan fick hålla till godo me lektionshästarna. Hon är journalist på Expressen o har skrivit roliga reportage om detta med hästeriet

Det där me ländtäcken fanns inte heller!

Maja läser just nu om Svarta Hingstens son Satan!

och YES färgkodning, jag hade grönt och har än idag borstar namnade Point efter min sköthäst 

#43 roliga minnen, hästarna på djurgårn gick ej ut heller förrän 1a maj då vi hade Långritt till fisksjöäng i Lilljansskogen på skogstokiga hästar..fast jag har även ridit Julaftonsritt ute i snön kring Rosendal då typ alla flög av och hästarna skenade runt i en flock 

Misty måste jag läst fast ingen polett ramlar ner just nu

Vilken rolig tråd =)

Böckerna ni nämner läses ju än i dag, de flesta finns på bibleoteket, eller fanns i allafall fram till för några årsedan när alla nya böcjer  tvingar ner de gamla i arkivet… Britta och Silver har de arkiverat ungefär varannan bok av =S Det är ju höjden av onödighet!

Känner igen alla böcker som nämnts! Har en hel serie med Whalströms-böcker i gott skick än och alla Svarta Hingsten.

Är verkligen stor skillnad nu mot förr. Filtvojlockar, snörgjordar, stenhårda sadlar, gummiridstövlar, benvärmare och hemska hjälmar!!! Farmors sambo hade en manskapssadel till sin nordsvensk, det kändes som man var en smörklick i het stekpanna då man red i den . Täcken existerade inte, fullblodsmärrararna torkade vi med halm om de var frusna och blöta på vintern. Vi lekte cowboys och indianer i skogarna, ponnyerna ställde upp på allt det var så roligt men ett under att inga allvarligare incidenter inträffade. Är nog få ungar som får vara med om sådant nu, säkerhetstänket är lite annorlunda .

Rolig tråd… minnena kommer tillbaka… alla mina gamla foton är nedpackade får försöka gräva upp dom nå'n dag för mer nostalgi !

Fast det där med säkerhetstänkandet är ju inte bara av ondo. Jag kan bli rätt förskräckt när jag minns en del av de tokigheter jag gjort på hästryggen…

Snörgjordar ja! Superpraktiskt. Bara att slänga ner i mammas tvättmaskin när den blev lerig. Klonk - klonk - klonk så blev den ren och fin. Min kompis och jag hade tre snörgjordar av olika längder till två ponnyer, men båda var ungefär lika trinda, så det var bara en som kunde ha en stadigt liggande sadel i taget… Detta i kombination med att sadlarna var något av det mest obekväma jag kan minnas resulterade i att vi nästan bara red barbacka. Balansen och fastklamringstekniken var inte att leka med efter första sommaren… :-D

Ojojoj, nostalgi. Nästan så man börjar känna sig lite till åren kommen. Kan oftast med ett leende på läpparna se tillbaka på vad man varit med om.

Av modern hemstickade benvärmare i bjärta färger var ett måste, helst med matchande tumvantar och mössa. Wahlströmsmärken på både plastig ridhjälm och vackert färgad täckjacka. Klädsel i stallet var sk*tkalla gummiridstövlar och svarta underliga tjocka ridbyxor oavsett vad man skulle göra. 

För att kunna ta sig till stallen var cykel ett måste, i alla fall om man inte hade gott om pengar och kunde åka buss till de närmaste stallen. Det är många mil som tillbringats på cykelsadeln. Växte upp i Västerås och cyklade till Rocklunda, Hamre, Askö och även så långt som till Stora Ekeby och Strömsholm. Frihet under ansvar. Kommer aldrig glömma den gången jag, på hemväg från Grand Nationallöpningarna på Österängarna, med cykel och korta shorts ramlade in i ett helt snår med brännässlor. Då var det många tårar hela långa vägen hem..  

Minns ni de där oftast vita ibland rätt hårda vojlockarna med någon form av skumplast? Dom fick man lov att skrubba och svampa av med jämna mellanrum. Svampar ja - man skulle ha en svamp för näsa/ögon, en svamp för kroppen, en svamp för skapet (!) och en svamp för läderputs. Kulörta svampar med en ditritat bokstav som angav vad just den svampen enbart fick användas till.

Hemma i flickrummet fanns det hästaffischer både högt och lågt. Var nog stamkund på "bibblan" där jag lånade mängder med hästböcker av alla slag. Svarta Hingsten samt Britta och Silver var favoriterna. (Kanske grunden för welshponnyintresset lades redan då eftersom Silver var en sådan?). Sen fanns det tunga, tjocka inbundna årgångar av tidningen Hästen som man fick låna. De luslästes och återlämnades allt som oftast inte i helt skick. Bilder från hingstpremieringarna klipptes gärna ut och finns fortfarande kvar någonstans i mina gömmor.

# 55 Men Zaba då..,. Tur du inte bor i mina krokar. Jag tiggde till mig utrangerade årgångar av Hästen varje år, men som tur var, hade ingen klippt ut något ur dem!!

Oh! Jag minns när jag insåg att biblioteket arkiverade Hästen i 10 år. Gissa om de fick springa ner i arkivet efter det! Synd bara att stamböcker tillhörde referensbiblioteket och inte fick lånas ut… Det blev många timmar med att skriva av… Ett år fick jag de två första banden av connemarastamboken i julklapp av snälla föräldrar. Det är utan konkurrens den bästa julklapp jag någonsin fått. Oj så glad jag blev!

#57 Åh, jag kommer aldrig glömma första gången mina föräldrar tog upp det där med att köpa stamböcker åt sin dotter. Jag satt som vanligt på golvet (jo, det fanns skrivbord på den tiden..) och höll på att från allehanda tidskrifter skriva av stamtavlan till Coed Coch Barwn.

Min mamma som satt i fåtöljen och handarbetade och frågade mig - "Finns det inga böcker man kan köpa där härstamningarna står?". Lyckan var fullständig!! 

(Kanske tillverkade mamman benvärmare vid nämnda tillfälle? )

#58 Klok mor. Min stamboks-julklapp var inslagen i ett paket med mystiskt format och med en kryptisk vers, så jag tänkte hela december att kanske, kanske. Definitivt det årets mest klämda paket! :-)

Jag har alla Ridsport komplett sen 1974 ( tre nr saknas visst). Borjar undra varfor men de ar ganska kul att bladdra i…

#60 tur jag inte hade tillgång till dom när jag var i desperat behov av kisstidningar till valparna

Här känner man igen sig i denna tråd.

Britta och Silver skrevs av Lisbeth Pahnke, som sedan blev Pahnke-Rao då hon gifte sig med en indier som hon brevväxlat med. Numera heter hon det som står i ridsport, är det Pahnke-Alisto? Hon skriver ju fortfarande om ponnytävlingar. Lisbeth kommer från Sundsvall och hennes ponny Sam som var förebilden till Silver kände jag väl till. Mycket av det som skrevs i böckerna var mer eller mindre sant. Jag känner flera av personerna, ridläraren osv. Lisbeth själv kände jag också om än inte så väl. Hon skrev i en hästklubbtidning som jag och min kompis gav ut under några år. Min bästa kamrat hade också en ponny med mest welsh i. Att ha egen ponny var minsann inte vanligt då i slutet av 60-talet. Den ponnyn stod under en tid i Lisbeths Pahnkes lilla stall bredvid ridskolan men för övrigt hade min kompis under långa tider den uppstallad i sitt garage i villakvarteret där vi bodde. På slutet stod ponnyn på Lunde stuteri där jag höll på med connemarorna. 

Både min kompis med ponny och Lisbeths lilla stall fanns med i Silver-böckerna. En särskild händelse som hon beskrev i en av de senare böckerna var när Britta och Silver var med på en tävling på en lustig ridskola där man bland massor av olika ryttartävlingar hade galopptävling i (och jag menar "i") en nyplöjd potatisåker. Tävlingen gick dessutom i en ganska ansenlig uppförsbacke, så det var verkligen en kraftansträngning för hästarna. Jag red då "ridskolan" och har otroligt märkliga minnen från denna tid. Ridskolan var på en gård som egentligen var ett var ett halvstort jordbruk och hästarna där bestod av en märklig samling av nordsvenskar, som gick i skogsarbete, på travet och i ridningen, araber och welshponnyer med rätt fina härstamningar som de avlade på, engelska fullblod, russ, dölehäst, halvblod, fjordhästar m m. Det mesta hon beskrev i böckerna var sant, även om man nu kanske inte kan tro det, för det låter så "knäppt". 

Sam lånades till ridskolan när Lisbeth åkte till Indien och senare fick en liten dotter. En annan av mina kompisar tävlade Sam som sedan såldes vidare om jag minns rätt efter alla dessa år.

# 62 Hette han Säfstaholms Sam? Jag träffade en "Sammy" i Uppsala för länge sen. Undrar om det inte kan ha varit han? Har skrev hästböcker, och hade ponnyn med sig när hon pluggade i Uppsala. Jag är inte vidare bra på att komma ihåg namn, men härstamningar sitter bättre. Jag är nästan hundra på att den här ponnyn var e Coed Coch Barwn u Coed Coch Soned…

#62 roliga minnen! Och visst var det annorlunda då, med att skaffa egen ponny. Nu bara köper man en med vänster hand åt sitt barn, lite överdrivet, men om jag jämför med min egen uppväxt..så utopiskt det ändå var..inte av ekonomiska skäl huvudsakligen tror jag utan av det totalt otänkbara liksom..men, vi var ju glada ändå och ryktade våra sköthästar och längtade till våra ridläger på somrarna. Det i Cornwall vi var på hette Treworra om nån varit där..

Måste genast hämta alla Britta o Silverböcker hemma hos min mamma! Minns att jag var så ivrig när jag fick en ny bok att den blev utläst på nolltid..

#63 Javisst var det Säfstaholms Sam.

#64 Jag tror faktiskt att det faktiskt var mycket dyrare att ha häst på 60-talet. Jag kommer ihåg att det då kostade att 500 kronor att ha en häst på ridskolan. Idag gissar jag att det skulle kosta 2500 på samma typ av ridskola och samma del av landet. Med hänsyn till inflationen är det otroligt mycket mindre än 500 kr då. Så för den som inte kunde ha häst hemma, så var det nästan omöjligt. Inget man kostade på barnen. Idag lägger man däremot så mycket av föräldratiden på sina barns intressen och kostnader har vi för alla typer av fridtidsintressen. Det var betydligt ovanligare förr med detta stora engagemang. Då hade barnen sina egna intressen som de fick bekosta och sköta själva, cykla, åka buss, samåka med någon snäll förälder. Bara om barnen valde förälderns eget intresse kunde det hända att föräldrarna stöttade. Idag sköter föräldrarna hästen, skjutsarna, transporten, tävlingsanmälningar etc

#65 Ja, det har blivit en enorm förändring, och inte rakt av till det bättre. Begreppet curlingföräldrar stämmer bra på det du ovan beskriver!

Kul att ni känner till "Silver" .    De böckerna var de mest trovärdiga, inte så långt ifrån den svenska myllan. Riktiga favoriter!

hehe känner mej väldans träffad curlingmorsa som jag är eller BoB (Bär o BEtalar) och visst ligger det mkt i att man levde mer åtskilt från föräldrarna på det viset. Som sagt, jag tävlingsanmäler och ropar bara till maja att det blir tävling där o där o hon ropar tillbaks Kuul! dvs det är jag som fixar..

vi gick i iskyla o ösregn alt cykla till stallet JÄMT! och, det var nog dyrare än nu med egen häst, det har du rätt i Walsan. Jag som red inne i stan på Djurgårn..där det idag kostar ca 7200 att stalla upp i box.. 

Nu tebaks till Wallander!

#67    ..med tiden kollar dottern propparna själv och försöker övertala till "jordenruntresor "med ponnyn. Vet inte vad som är mest lättsamt?!  Hur gammal är din dotter?

Jag menar inte att det blivit sämre att man engagerar sig i barnens intressen. Det finns för- och nackdelar med nu och då. 

Det är på många sätt fantastiskt roligt för mig att min dotter envisades med att ägna sig åt min gamla hobby hästar. Vi får mycket tid tillsammans och jag har nu upplevt gamla drömmar som jag glömt gå i uppfyllelse. Men min andra begivenhet, orientering, är också roligt. Det är också en inte lika fordrande hobby. Vill jag göra annat under en tid kan jag bara göra så.

#69 Oh, en till orienterare! Inte för att jag egentligen kan kalla mig orienterare i dagsläget. Är uppvuxen med orienteringsföräldrar och var så "illa tvungen" att som liten följa med på allehanda arrangemang. 5-milen, O-ringen och så mängder med mer eller mindre stora tävlingar.

Pappa var den som lubbade mest och har fyllt huset med massor av olika priser. Själv var jag inte lika flitig men kommer ihåg att jag iallafall vann ett KM som liten. Deltog också på O-ringen första gången det hölls i Hälsingland. (Min pappa kommer från Mohed, Hälsingland och har hela sitt liv orienterat både med och utan skidor. Kartritare, banläggare, skriver bl a regler till IOF osv. En orienteringstok precis som dottern är hästtokig!)

Kanske lite off topic…

#68 Hon är 12 och fyller 13 i augusti!

#71 OK, då är det nog på G!!

Just detta på bilden kommer jag inte ihåg så mkt av. Kommer inte ihåg eller känner igen någon på bilden nu. Tror att vi parades ihop till något kadrilj-liknande samma dag som utställningen var. Men några av oss hade ju övat två år tidigare

Cowboy Annika på Athos .

Skotte Annika på Kåsta Scaramousche (måste det väl ändå vara ).

Kommer någon ihåg ett sto som heter Värnbergs Astrea?

Inte mer än till namnet, tyvärr.

Och så kände jag hennes väna mor

Hon fanns på Lunde stuteri i början av 70-talet, men flyttade därefter tillbaka till Värnberg vad jag fick höra

# 74 & 75 vilka härliga gamla bilder från Värnberg

Åkte för inte så länge sedan förbi där ( Värnberg ) numera är det islandshästar i  de närmsta hagarna & resten av marken golfbana.

#79 - jag som alltid velat se Värnberg :( bott i Norrtälje hela mitt liv !

#79

Var faktiskt på Värnberg som 13-åring då jag gjorde praktik hos djurskyddsinspektören. Fick gå runt i alla stallar och byggnader. Fick sedan träffa en gammal dam, som jag senare fattat var min namne Andrea Oxenstierna. Riktig krutgumma-kan man säga! Stallen är verkligen fina, eller var då i alla fall. Det sitter i väggarna där.

#78 Värnbergs Astrea såldes vidare till en familj utanför Örebro och på äldre dagar var hon i avel på Myrens stuteri i Nordmaling. Hennes sista föl var Felix II e Nice-n-Easy, född 1984, samma år som Astrea dog. Felix II blev  (vad jag minns) den enda avkomman till "Nisse" som tävlade dressyr på högre nivå, placerad Msv.

Tack det var roligt att höra att sonen blev bra. När hon var i Lunde visade Astrea inga prov på anlag i dressyr. Hon gavs sanningen att säga inte alls chansen. Förutom att jag longerade några av hästarna, red vi dem i skogen på helgerna och så fick de gå på ridbanan med okunniga nybörjare. Hoppade gjorde vi ibland. Men någon grundridning? Näe så vad kunde det väl bli…?

Himla roligt att läsa om alla grejer man minns!
:)

Känner igen både böcker, ponnynamn och hemska ridkläder!
Hu, tänk om man skulle komma i en sådan hjälm idag, eller rida till tävlingsplatsen längre bort än 500m!

Saker ändras, måste nog tycka att mycket av just de detaljerna har blivit bättre, men idag ska ju allt var nytt och fint och i toppskick, känns som att saker ändå var lite enklare och ledigare förr!

Skulle inte vija ramla av med hjälmen på fotot!! :)

Det var någon som nämnde benvärmare tidigare. Upptäckte att även jag använde det 1983 . Fölet heter Candy Moon.

# 85 Chict!

#85 Dom där benvärmarna var ju fiina och precis så chica som #86 påstår.

Mina värmare var tjocka lurviga varianter som modern stickat av restgarn. Rosa, gröna, gula och turkosa i en härlig blandning. Ränderna var i alla fall lika på båda "benen". Tänk så man såg ut, även på den tiden…

Råkade ramla på denna roliga tråd. 

#84 Den där grejen högst uppe ovanpå håret. Är det en hjälm??? 😃

Nostalgi! Att man överlevde! Vi var några från Lurbo som åkte upp till Gävle på en hopptävling nån gång i mitten av 60-talet. Hästtransport? Glöm det, vi red från Lurbo (ung 1 mil) in till stan och centralstationen, och sen lastades hästarna på godsvagn! Väl uppe i Gävle red vi ut till regementet där tävlingarna hölls. Uppvärmda blev de iallafall…

#89 Fantastiskt!  Man kan knappt tänka sig att det verkligen hände! Låter som det minst måste ha tagit en hel dag i anspråk.

#88 Ja, det var verkligen en hjälm! Man kan ju undra om den hade gjort någon som helst skillnad om man trillat i backen? 😃

…körde på travbanan med säkerhetsväst på för första gången idag, ingen angenäm upplevelse för en som ridit och kört utan allt sånt innan…den låg i sin förpackning och väntade i flera år innan jag tvingades packa upp den! Men säkert en bra grej! :)

#90 Det tog nog bortåt ett helt dygn tror jag. Jag kommer ihåg att vi red iväg till stationen mitt i natten, och kom hem jättesent på kvällen.

Och idag klagar man på att dressyrtävlingar tar lång tid!

Hästarna vi hade på ridskolan kom mestadels från K4 i Umeå. De kallades remonter. Jag hade känslan att remont var en halvt outbildad unghäst, men de vi hade var minsann inte unga. Sedan hade förstås alla manskapssadlar, som minsann inte var en dröm av sittvänlighet…