Varför connemara
Nyfiken i en strut… Varför blev det just connemaran du föll för?
Helt klart temperamentet för min del. :)
Yes, temperamentet, och storleken ska jag tillägga. När jag bestämde mig för att köpa egen häst i vuxen ålder så ville jag inte ha ett stort hispigt halvblod utan en häst som var max 160. På ridskolan där jag red då så fanns det en stor connemara som jag gillade att rida och som uppfyllde alla kriterier. Så tack vare Unexpected Copper så blev det en connemara till slut.
Nu har ju båda mina connemaror varit/är ganska känsliga individer (den nuvarande något hispig) och inte alls de där trygga skogsmullarna, men ja, ja det bara blev så 😂. Ibland är det inte man själv som väljer häst utan det är nog hästen som väljer en själv.
För att "Du börjar med shettis, sen skaffar du en connemara och sen behöver (vill) du inte ha nått annat" ;) fast hade mormor haft nån annan ras hade jag nog fastnat där istället. Temperamentet och jag upplever att de har mer personlighet än de "stora" hästarna jag ridit/hanterat.
Indoktrinerad sedan födseln? Här träffat fantastiska individer inom flera raser och just herr Kråka och jag har vuxit ihop. Lagom stor bussig kompis.
Jag tycker det var lite svårt då jag inte kunde plocka ut en utan ville ha tre när jag försökte tänka bakåt. Utseende, temperament och ridegenskaper. En trevlig ponny att hantera är inte lika med en arbetsvillig vän. Ibland är det så men inte alltid.
Det var nog mest en slump att jag upptäckte rasen, fast det var temperamentet och allsidigheten som gjorde att jag fastnade. Det dök upp en connemara på ridskolan när jag var liten (fast jag vågade inte rida honom eftersom han var så stor - 145 cm). Det var 1997. Vi hänger fortfarande ihop fast jag har ägt honom själv i flera år sedan han pensionerades från ridskolan. Nästa gång jag ska köpa häst önskar jag mig en gul överhöjdare 😃
Har haft både araber och en ridtravare på 170 cm och tyckte att när det var dax att att köpa ny häst så skulle det vara maxad D eller liten stor häst då jag bara är 159 cm. Var sugen på en arab eller en connemara- enbart för araber hade jag erfarenhet av sen tidigare och jag hade fått rida/tömköra Val's Coromant och China Girl samt Ellesjös Shandie under tiden jag var utan häst ca 1 år. Under mina ungdomsår så fick jag rida Kolhagens Natalja, Tintomara II och hennes avkommor; Tinto, Tintin samt insittning av Ti-Ti-oo och dessa mysiga connemaror hade satt sina spår. Jag tittade på två hästar ; Paloma och en arab varav valet föll på Paloma- då hon uppfyllde många av mina krav bl.a bra temperament och det som vägde över var hennes otroligt snälla ögon- jag köpte häst på magkänslan då hon inte var mycket utbildad. Det kunde inte ha blivit ett bättre köp - vi har haft så mycket kul med henne 🙂 Sen när dottern skulle ha en läromästare så var det självklart att valet blev connemara igen. Hon önskade sig en skimmel valack och det inköptes ett brunt sto 🙂
#7# Vilken fin historia, och toppen att han fick komma til Dig efter pensionering. Hur gammal är han nu?😍
#8 Kul ! Natalja har varit här på betäckning för länge sedan och Tintin hade jag på inridning:)
Utfallet av den här lilla mini-undersökningen stämmer hittills med resultatet från de lokala uppfödarträffar med diskussioner om avelsmålet som SCS anordnade för några år sedan… vill minnas att temperament låg högst på priolistan, följt av hållbarhet. F ö dags för nya lokala träffar framöver tycker jag!
#11 Stämmer
Jag hade aldrig träffat en connemara i hela mitt liv men bestämde mig för att jag skulle ha en. Upp i tolvårsåldern så var jag övertygad om att jag skulle kunna bli hoppryttare och då behövde jag ju en hopp-ponny, men den skulle ju vara trevlig också. Mamma tyckte (med all rätt) att det kom ur det blå när 10-åriga jag var fullt övertygad om att en connemara var perfekt för mig, men ett halvår senare står mycket riktigt en connemara i hagen (Primula II RC 1393)och jag är upp över öronen förälskad i rasen fortfarande efter 10 år. Där måste jag tacka min kära mor som lät mig bestämma "själv" (hon diskuterade väldigt noga med mig när jag pekat på en häst, men vi gick inte igenom särskilt många innan vi hittade rätt. Jag provred faktiskt bara en och skaffade därefter Primula, osedd).
I mitt ursprungsresonemang vägde temperamentet tyngst, så svarade givetvis temperamentet ovan.
Storlek, typ, allsidighet var nog de främsta egenskaperna. Temperament visste jag inget om för jag bestämde mig för rasen utan att ha sett den annat än på bild.
Från början var det mest en slump, ja inte riktigt, för av de hästar vi provred och tittade på så var det faktiskt connemaror vi tyckte bäst om. Ponnyn skulle kunna ridas av både mor och dotter. Sen påminde Mallan mej om en korsning( travare-ardenner-nordsvensk) som jag haft som ung, färg men temperament också! Vi har verkligen varit nöjda med henne, bestämd dam som ändå vet vad som gäller, lugn, knappast rädd för nånting. Det negativa är att hon verkar få prestationsångest på tävlingsbanan. Hon köptes inte som tävlingsponny så det har inte varit nåt stort problem. Sen har hon gett oss två avkommor också, den yngsta är kvar hos oss.
#9
Det är vår egen solskenshistoria ❤️ Han har hunnit bli 25 år nu och tävlades i dressyr bland stora hästar så sent som i höstas (debuterade LA:1 som 23-åring) men tyvärr halkade han i hagen i vintras och har varit konvalescent, Men han är fortfarande oförskämt fin i kroppen!