Det efterlängtade regnet kom lite till sist ändå och med det även kylan. Från en försmak av sommar till motsatsen, men fräschören regnet och lite snö gör, är obetalbart. Till och med min lilla bil kvicknade till och blev grå igen. Opal och jag fortsätter vår gympahoppning med min bakomliggande tanke på bjudning och starkare galopp. I tisdags fick vi belöningen, fina små mjuka skutt till skillnad från de spända som jag omöjligt klarade att vara följsam i från början, en stretchning av kroppen som knappt märktes. Från tvärnit till en bom på marken till bjudning och så fin form, från rättning till mycket beröm. Opal är för mig en enmanshäst, på ett helt annat sätt än Yuppie och Aran, han följer mig som en hund helt lös bakom när jag river hindren, jag tror faktiskt att han var väldigt nöjd med sig själv när vi promenerade hem tillsammans och jag kunde småprata och berätta hur fin han blivit att rida.  Jag är mycket tacksam för min tränare Helena med sin fina fingertoppskänsla,  hon är ju dirigenten, och har själv vunnit Breeders och har nu en dotter som kämpar för en plats i landslaget i fälttävlan.