Det är så roligt att se de här gamla bilderna! Det gömmer sig verkligen en skatt av connemarahistoria på det här forumet :)

Den första connemaran jag någonsin träffade var Misty Star e. Öxenholm Bobby u. Kim II ue. Kimble. Första gången jag såg henne var antagligen -99 eller -00 på ridskolan som jag red på under ett lov. -02 flyttade vi till orten och samma sommar köpte mina föräldrar Misty åt mig, några månader innan jag fyllde 12.

Snart 12 år senare och 110 mil längre söderut går Misty fortfarande i en hage utanför huset och det lär hon få göra livet ut. Bättre häst kommer jag sannolikt aldrig hitta.

Det är drygt 10 år mellan bilderna men bortsett från stubbmanen har inte mycket ändrats, och kärleken består :)

Connemarasverige var inte så stort 1966, åtminstone inte om man bodde i södra Roslagen 🙂.

Här kommer foto från tillfället då jag första gången träffade en connemara. Året var 1966, platsen Lidingö Ridskola och jag, 10 år, bakom Instamatickameran. Och connemaran var - MOYCULLEN BOBBY

Men det skulle dröja till december 1969 innan jag blev connemarabiten på allvar, inte bara bokstavligen.  Då kom den första connemaran till Hagen, Hummelbro Victoria. Den inledande kontakten bestod i ett ordentligt tjuvnyp i kläderna. Sen var jag fast.

Lägger med ytterligare ett instamaticfoto,  Vickie och den glada, stolta ägarinnan Gisela, Luciahelgen 1969.

Den här :D

Nefertite e Fendth u Gentle Wind.

Hon åldrades med värdighet som tur var :p

Red på ridskola, hittade en favorit som var connemara, sen upptäckte jag att fler var av samma ras och dessutom släkt =)

Jag läste om connemaror i Hästen (tror jag) någon gång 1970 och fastnade för rasen. Åkte till Lunde stuteri i Matfors utanför min hemstad, Sundsvall. Min första favorit var Lambay Noreen, e Inver Rebel u Lor Noreen. Noreen sas vara 142 cm, står 140 i Aramennoc, men jag tyckte att det var en stor ponny. Idag skulle jag sannolikt tyckt att hon var liten. Vart fall tyckte jag att hon var fantastisk, trots att hon var spänd och rädd för det mesta… Ska försöka hitta ett foto på henne. Roligt nog köpte vi China Girl som har henne lägre bak i sin stamtavla och har en trevlig valack undan China, Wal's Chalmer.

Äsch, nu mindes jag fel. I Chinas stamtavla fanns Värnbergs Astrea, som jockså fanns på Lunde då 1970. Henne red jag också, men absoluta första favriten var Noreen…

Jag fick det med modersmjölken. Denna herre var där då och han är fortfarande kvar än, bilden tagen på hans 34-års dag och han är inne på sitt 35e år.

Sundsta Pius -79 e: Värnbergs Neptunus, u: Rose of Abbeyleix

Sedan när det var dags att köpa en egen hade jag inte mycket att säga till om gällande val av ras.. 😉

# Fantastiskt :) Undrar om Pius är äldst i Sverige nu?

Finns Bill kvar?

Från att ha sett Moycullen Bobby dröjde det några år tills jag fick min första egna Connemara. Det var Escornett, Esse kallad, f 1971 e Slieve Dara u Bridget of Oakleigh. En gosse som växte sig rejält stor, 161 cm blev sluthöjden.

Här som 1-åring

#11 Bill är kvar, lika förvirrad som vanligt. ;)

#11 Sötnöten ❤️

Pius är inte äldst i Sverige, för ett par veckor sedan fick vi en hälsning från Hagens Dardir som är 37 år. Dardir f. 1977 är e Värnbergs Orion u Morning News och 2002, som 25-åring hade han placering i LB hoppning

Vad roligt! Jag minns honom från slutet av 80-talet. Duktig ponny som gick de höga klasserna. Samtida med tex Brolötens Amiant, Czardas och Joli Coco de Ravary om jag inte minns helt fel…

Esse med mamma Bridget i dec 1971. Rätt stor, eller?

Jag skulle köpa ny dressyrhäst och snubblade över min första Connemara  , Rolls Salsa,   E. Rolls Royce, U. Symfoni,  f.98

……Sen dess är jag fast och kan inte tänka mig någon annan ras….

Svårt att säga.. mormor hade ju stuteri och mina fastrar har också "alltid" haft connemara.. jag minns ju flertalet av dem från när jag var liten.. men första "connemarakärleken" var nog ändå Aurora e. Gräns Ruben..

Som liten hästtjej tyckte jag att connemara verkade vara en bra ras eftersom jag hade läst att det var en ponny som kunde bli stor häst. Då kunde man ju fortsätta rida ponny och behövde inte rida de där stora, lite läskiga hästarna. I en 11-12-årings värld var det mycket praktiskt. 

Jag föll nog inte ordentligt för connemaran förrän i vuxen ålder. Efter ett rid och hästuppehåll på sisådär drygt 10 år, började jag rida på ridskola igen (för jag insåg att jag måste få ordning på mig) och skaffade mig snart en medrytttarhäst (ett halvblod på 160). När denna efter två eller tre år skulle säljas dök tankarna på egen häst upp, något man drömde om som liten, men med hästointresserade föräldrar så fanns det inte ens på världskartan.

Så, förhandlingar hemma (har en allergisk, men djurkär make) som gick till min fördel och sedan var det bara att fundera på vad jag var ute efter. 

Tankarna gick då till Unexpected Copper (e Viggen), en övervuxen connemara på ridskolan. En häst som var min absoluta favorit. Han fick mig att bli säker i min ridning igen och var så go, så då blev det ett aktivt letande efter en övervuxen connemara, som till slut resulterade i att jag köpte Gräns Birgitta som 2-åring. En unghäst skulle jag ju inte ha egentligen, men jag har haft underbara människor runt omkring mig, bland dessa uppfödarna och andra mycket hästkunniga människor, som har kommit med tips och råd under inridning och utbildning av henne. 

Här kommer en bild på Copper på sommarbete 2009.

Den första Connemara jag kom i kontakt med, i vuxen ålder, var Ballad Safir. Hon gjorde mig kär i rasen. Första ponnyn vi köpte blev en connemara-korsning, Carrick Hill.
Nu äger jag min favorit Belle Celicia, en underbar ponny <3 & hennes dotter, Eddings Ce'Nedra :)

Långt upp i vuxen ålder skulle min dotter och jag köpa en stor ponny som även jag skulle kunna rida och det blev Brolötens Maliner som vi nu har haft i 17 år. Hon har gett oss tre föl, Miss Fifty som bor i Norge,ett som tyvärr dog och Pemberley som finns kvar hos oss. Vi hade också Ticket to Ride i tre och ett halvt år som tävlingsponny. Trivs verkligen med connemaror !