Ibland blir inte saker och ting som man tänkt sig, och man kan snabbt mista det som var ens andra halva.

I augusti flyttade jag ifrån Varberg, min familj och Rosmara upp till Göteborg för att plugga.Och för en månad sedan fick jag ett samtal utav min mamma som jag trodde att jag skulle få slippa uppleva än på flera år. Jag var påväg hem från skolan då mamma ringde och berättade att Rosmara fått akut fång och hovledsrotation på alla fyra benen. Hon var inte längre den pigga, glada ponnyn som busade ute i hagen, hon ville knappt gå ut överhuvudtaget. Allt hade hänt på två veckor, och det fanns i princip inget som veterinärena kunde göra för att rädda min fina ponny.

Veterinären berättade att hon kunde få leva vidare om hon fick en längre behandling, men inget var säkert. Som följd skulle hon aldrig få vistas i gräshage, och alltid få lida utav roterade hovleder. Jag och mamma beslutade att Rosmara skulle få slippa lida, att hon förtjänade så mycket bättre. Det beslutet var det värsta jag någonsin fattat. Min ögonsten och min andra halva skulle inte längre finnas kvar i mitt liv. Jag tog första tåget hem till Varberg för att ta farväl av henne. Hela natten satt jag hos henne, tårarna ville inte sluta rinna, och det var som om hon förstod allt. Hon låg med huvudet i mitt knä där jag satt i boxen. Dagen därpå var då allt skulle hände, och jag var tvungen att åka tillbaka till Göteborg, klarade inte att vara kvar då hon skulle tas ifrån mig. När jag tog mitt sista farväl tittade hon på mig med sina snälla ögon och dom följde mig ut ur stallet.

Mamma berättade att det hade varit ett fint avsked och att hon nu slapp all smärta. Tänk att allt kunde gå så otroligt fort. Allt vi har varit med om tillsammans, det kommer alltid att betyda oerhört mycket. Rosmara kommer alltid att vara ovärderlig, och det hon givit mig kommer jag aldrig glömma.

Nästa år ville jag få visa upp min pigga och fräscha 21 åriga ponny på Rikset, precis som iår, inget skulle vara annorlunda. Det var också planerat att vi skulle fått ett litet ponnyföl, men Rosmara blev inte dräktig iår, vilket på något sätt var tur i oturen nu i efterhand. Kanske var det menat.

Nu springer hon lycklig på gröna ängar, och jag hoppas att hon får slippa all smärta. Hon är värd det allra bästa!

Vila i frid Hagens Rosmara, din Anna.