Är ganska slut idag, både i huvudet och i kroppen. 

Igår så hade klubben kvällstävling i dressyr på en anläggning i Uppsala, och när vi kom dit vid 15-tiden för att sätta upp dressyrstaket och förbereda så var både framridning och ridhus fulla med hinder, och det var inte heller harvat på ganska länge. Plus att vi inte kom åt de konerna till dressyrstaketet eftersom de var inlåsta… Stressnivån hos mig som var tävlingsledare och den tävlingsansvarige var minst sagt jättehög. Det blev en timme med febrilt ringande för att försöka få tag på ansvariga på anläggningen och andra innovativa lösningar. Till slut så ringde vi grannklubben (som inte ligger långt från anläggningen) och vi fick låna deras koner och bokstäver i sista minuten. Det kändes så jäkla bra, solidaritet inom sporten när den är som bäst, och vi är skyldiga dem ett stort tack. 

Staketet kom upp precis i tid till första start, domaren var också med och gjorde en insats, och sedan kunde vi andas ut, men det tog ett tag innan pulsen var nere på normalnivå. 

Idag tänkte jag rida ut på Melody, hon har ju fått harva på banan hela veckan.