Kallt, kallt och åter kallt och en jäkla blåst. I går hade vi bomträning och lite hoppning Opal och jag. Vinden var nästintill storm då vi har öppna fält runt omkring oss. När jag hoppat upp insåg jag att det var omöjligt att komma från gården efter ett antal bocksprång, flocken betyder ju tryggheten, så vi fick helt enkelt promenera till träningen. Skönt att gå i skor och chaps och den enda nackdelen var väl att det är skönt att komma ner i sadeln med skrittningen dit. Min tränare hade med en rar tjej med som prao, och nu var hon livsfarlig denna gång och jag höll på att lätta ur sadeln, då  han slängde sig i sidled ett par ggr. Efter en stund kom den sköna frustningen och vi fick en så bra träning. Opal kom till egen bjudning vilket var härligt för oss, kanske framförallt för mig.  Ja är rätt imponerad över honom då vi efter så lång tid med skrittning till största delen, att efter nu sex ggr vara så fin. Jag är så tacksam för Helena, som mjukt och noggrant lotsar oss framåt, förutom att det är så kul så tror jag att detta är en bra start/grund för detta års dressyrträning. Kravet från mig att stå stilla vid all uppsittning, var toppen denna dag, jag fick ju kliva av så många ggr vid inridningen på uteritterna, att beröm och lugn satt kvar även vid denna rejäla blåst, duktiga Opalen. Sedan är ju det även trygghet och träning för oss båda, att man kan träna i alla väder med harmoni i kroppen efter en stund.