Jag red på ridskola och älsklingshästen råkade vara en connemara. Gunne Milk hette hon, en fyraåring som var väldigt snäll =)  Sen kom jag på att jag tyckte det var intressant med stamtavlor, och naturligtvis var det favoriternas man tog reda på först. Att hitta Janus stamtavla på den tiden (1998) var inte det lättaste *S*  Minns också att jag läste Elisabet Feust (stavas?) böcker om Cassandra och Willes Cayenne och kom på att Willes pappa Myrens Wilbur var Milks morfar.

Att Milk senare var en av de hästarna jag undvek att rida är ju en annan historia *s* (inte för att hon var dum eller så, men jag slutade tycka om henne, trist häst enligt mig…)

På bilden syns jag och Milk efter Klubbmästerskapet i hoppning -00

Tror jag har en bild på Milk som föl,men jag är inte säker..ska kolla det.

Kul å läsa!

Min berättelse började på ridskolan 1993. Där blev (omedvetet) en connemaravalack vid namn Larynx (e. Möllans Allert) snabbt min favorit, senare även en annan valack vid namn Sham (vet ej säkert stammen där). Efter två år på ridskolan så var mina föräldrar rätt trötta på att köra mig de 4 milen varje vecka. Det var då min mor träffade B-M Eriksson på en fest de hade på deras jobb. De hamnade bredvid varandra på bussen å kom efter ett tag in på kusar. De hade då tre connemaraston och sökte en ryttare/skötare till stoet Katizy Kavat (e. Ö.Marble Jr), även Carnaby Kajsa Kavat (e. Tulira Highball) (föregåendes mor) samt dottern Kelly Kavat (e. Hagens Lance). Detta resulterade i att jag fick 12 år gammal börja vara stalltjej hos dem. Ett år senare slutade jag på ridskolan för att helt ägna tid hos Erikssons. Hos dem har jag nu varit i 13 år….mao har jag trivts så himla bra och framförallt lärt mig så otroligt mkt! Det har hänt mkt genom åren, vilket har resulterat i att connemaraponnyn har en egen plats i mitt hjärta.

har två Favoritraser New forest & nu på senare år också Connemara

2004 åkte jag på ridläger sedan var jag fast. Var där två år 2004 & 2005, men har varit där en gång varje sommar sedan 2004
2004 - ridläger
2005 - ridläger
2006 - utställning
2007 - hämta ponny

när min sköthäst, hästen i mitt liv, min bästa vän Vallas Amigo togs bort 2006 var jag utan sköthäst 2 månader och fick sedan rida igång Connemaran Ulricedahls spooky som ståt i stallet tidigare men varit halt. Det visade sig dock att hon inte höll så hon åkte tillbaka till uppfödaren och jag fick en ny sköthäst, belv den som va över. Sen blev det en connemara igen som går hälften i ridskolan och jaghar dne hälften. Hagens Chance en häst som jag träffade första gången 2005 och redan då tyckte mycket om.

Från att jag var 8 till 12 år hade jag ett russ helinackorderat på ridskolan i stan. Eftersom jag blev för lång för honom såldes han till grannarna på landet. Att plötsligt varken ha egen eller sköthäst på ridskolan var inte särskilt kul. Jag följde istället med en kompis ut till en connemarauppfödare några mil utanför stan. Jag blev fast direkt. Här möttes man av ca 25 nyfikna, glada och harmoniska hästar i alla åldrar. Ingen häst var sur och irriterad. Efter att i några månader ha tillbringat all fritid med connemarorna började bilden av drömhästen växa fram. Jag ville ha ett 3-årigt skimmelsto på ca 145 cm. En söndag i stallet berättade uppfödaren om att hon hittat min drömhäst i Heby, på Usans stuteri. Fort hem och ringa till Usans, åkte och tittade och satt på henne (endast sutten på två ggr), hon var precis vad jag sett framför mig i mina drömmar. Lade handpenning och bestämde att vi skulle ta med henne hem från utställningen på Brantshammar där hon skulle visas påföljande lördag. Av utställningen minns jag inte mer än min Moonie som jag nog inte släppte ur siktet och att någon red en hingst medan hon tömkörde Slieve Dara framför sig. Det var länge sen, 1977, och jag var bara 13 år.
Väl hemma (inackorderad på stuteriet) började inridning som naturligtvis gick bra. Har aldrig hört om en connemara som det varit problem att rida in.
Jag ägde henne i 20 år (och hon ägde mig). Hon var dräktig när jag pluggade, utlånad som sällskapshäst när jag bodde o jobbade mycket i Sthlm, utlånad till en kompis när jag väntade barn, men fick alldeles för tidigt avsluta sitt liv 1997 när jag hade henne hemma på landet. 
Jag var utan häst tills jag 2004 råkade träffa två-åriga Dimona som var inackorderad hos min kompis. Tycke uppstod och jag fick köpa henne. Som tur är, har hon gått över höjden så hon passar mig perfekt. I samband med detta började jag återigen intressera mig för andra connemaror, och vad som blivit av dem som jag kände på 70-talet. Upptäckte att jag missat en massa generationer. Men det håller jag på att ta igen nu. Fick ett ryck och köpte mig ytterligare ett sto, Windy, osedd. Dimona och jag är mkt nöjda med henne trots att hon är olik oss!  Men ändå stämmer det så bra på båda två att connemaran verkligen är den lilla hästen med det stora hjärtat.

Min första connemara hette Cinderella e Blue Chief - Värnbergs Orion, en stor c-ponny med världens vackraste rådjursögon. Innan vi köpte henne visste jag inte så mkt om connemaran, så det var en slump att det blev just det. Men sen var jag fast, när jag skulle rida D-ponny köpte vi Pablo e. Värnbergs Orion - Millfield Ensign, en riktig snygging med massor av kapacitet o temperament. Sen blev det halvblod, men nu är det connemara igen, och det ångrar jag inte!

Hej Cascada! Kul att du återvänt till connemaran igen. Bland de flesta connemarafolk är stoet lika viktigt som hingsten så det vore kul om du skrev ut stonamnet också. Annars måste vi freaks sitta och slå upp på andra sajter.

Jag hade två NF:ar som första ponnyer. Sedan en svensk ridponny (welsh-flb). Sedan fick jag en svensk ridponny till (e. Hilton xx u. Aida ue. Conundrum of Millfields. Var Aida ren connemara?). Den ponnyn hade gått höga klasser i fälttävlan och jag lärde mig rida på honom, han krävde sin ryttare sas. Efter det så hade vi genom hästens ägare (har bara haft foderhästar fram tills Tiger) eller på ngt annat vis blivit rekomenaderade att höra med en connemarauppfödare eftersom ägaren själv hade haft ngt sto förr om tiden. Så följande foderhäst blev connemara :) Hagens Nike närmare bestämt. Efter det var vi fast. Fick rida lite hos min granne som föder upp conm o hon hjälpte mig hitta nästa ponny efter Nike - Dale Drizzle. Drizzle blev min sista tävlingponny och skulle lfytta vidare när jag blev 18. Då blev det unghästar från stuteriet som sällskap till min mors häst o något för mig att pyssla med.

Tills Tiger blev en av unghästarna och han blev kvar när vi köpte honom :)

Har haft min första i ett år nu. Har väl alltid tyckt att en kompis hästar varit fina och verkat trevliga. Dessutom är det bra storlek på dem, inte för stora, bra mor/dotter häst. Har aldrig varit på nån utställning men ska nog försöka ta mej till nån nästa år och vidga mina vyer.

_AKW_! jag håller med dig om att stona är minst lika viktiga, men får erkänna att jag har glömt bort vad mammorna till mina ponnyer jag hade på ponnytiden heter… men kom på att det går ju att kolla upp på connemaraponnyn. org :-) Cinderella som är (var?)e Blue Chief är undan Hagens Estrella, medan Pablo var efter Värnbergs Orion undan Hagens Isabella. Är det någon som vet något om Hagens Estella förresten, och kanske även något om Cinderella, ni som varit med ett tag? :-)

#10 Kikar du på www.aramennoc.se så finns det bild på Cinderella och Hagens Isabella

#10 Du vet att du har haft två connemaror ur samma familj va? Estrella och Isabella var systrar undan samma sto - Morning News RC 133. En tredje syster är Hagens Morning, mamma till unghingsten HAgens Darcy.

Själv har jag många minnen av Morning News,  en favvoponny som jag red mycket när jag var tonåring och bl a lånade hem från Hagen.  En mycket speciell dam med sprutt i!

Tack Akerberg och Mrs M! Hagens Isabella har jag koll på, då vi köpte Pablo av uppfödaren, ett jättefint sto som tävlat höga klasser i fälttävlan. Men Hagens Estrella vet jag inget om tyvärr, vi köpte Cinderella 3 av en mindre seriös säljare som inget visste om vare sig henne eller hennes stam. Har hört någon som trodde att Cindie gått på ridläger på Hagen..

Jag kom i kontakt med rasen connemara då min fösta tävlingponny var det!! Lofty Goodwin e. Ashfield Sparrow. när ja fick han var han redan läromästare, en stabil och trygg ponny att lära sig mkt på!! tävlade upp till L:A hoppning men han hade dått MSV innan. Dessvärre var han tävlad i många år och ville till slut inte mer.. han tappade gnistan helt.. så nu är han pensionerad. men han har gett mig och min syster många rosetter och minnen för livet. Efter det fick jag chansen att rida Hagalyckans Dun Hazel. En het tjej, men mkt possitiv.. red även in hennes son Hagalyckans Bushmill, det var en bra erfarenhet. och detta har resulterat i att vi betäckte vårat korsningsto från Irland med Roderick, och har nu lille  TD Jack Sparrow, f.06 hemma. Hittade sedan Fidelie, ett sto f.06 e. Öxenholm Bobby ue. Lofty Roderick som vi köpte i februari. i somras köpte vi även , Torro van de Zonnehoeve, en connemara valack från holland, som nu är det stora utbildnings projektet, men d e mest min lillasyster som har han, då min rygg tyvärr inte håller :( …detta är min historia om hur jag fastnade för denna lilla ponny men med ett mkt stort hjärta!!!

Jag hittade Connemaran genom min man. Han köpte som ungdom sig en Connemara, en tjurig hopplös dam som blivit illa behandlad tidigare i livet. Man kunde inte ens gå in i boxen till henne när han fick hem henne utan att hon slog.

Det slutade med att de blev minst sagt bästisar  och gjorde allt tillsammans och nästan alltid i bara grimma, bilden är på de två tillsammans två år innnan hon dog. Hon hete Leading Love och somnade in 27 år gammal i sommarhagen. Två år efter att hon gick bort ville han hitta en efterföljare och det blev Sweetheart.

Han hade ju visa krav (sto, gulbrun, maxad storlek eftersom han själv är lång och vill kunna rida henne) och då vi inte hittade något föl i Sverige som var till salu så tog vi hem henne från Tyskland. Själv avlar jag på Shetlandsponnyer men hoppas jag kan få lov att ta något föl efter denna dam också. Önskar man bodde lite större så man fick plats med en flock Connemaror också, har verkligen blivit stormförtjust i de

Min connemarahistora är ganska vanlig. Började rida på ridskola som 8a åring och visste väl inte då att hästen jag tyckte bäst om (mest för att han va glosögd) var en renavlad connemarakille. Han hette King Blue. Han var ganska stor och otymplig och skimmel, därav också ganska skitig jämt. På de sista korten innan han togs bort 1997 så är han helt lerig i hagen. "Kingen" som han kallades var vääärldens snällaste ponny  han var nog ganska maxad för stor var han. Han var efter Blue Chief och mamma var Honey Four och det slog mig inte förrän efteråt att han var en connemara. Jag hade hört ordet nån gång men inte lagt det på minnet. 1999 tyckte min pappa att jag var tillräckligt gammal för att få åka på ridläger, så jag sökte helt enkelt på CONNEMARA och fick upp Brolötens Stuteri. Där var jag sommaren 99 och 00 och har sedan varit där av och till och hjälpt EB på tävlingar. Jag föll för B. Grafit 1999 och släppte inte taget. Så när ägaren ringde och sa att han skulle avlivas så lyckades jag övertala dem om att jag ville ha honom och nu har han varit min i snart 2 år.

Jag letar självklart efter ett sto, men har inte råd med det just nu, så jag letar stomage istället som jag kan få ha min bebis i. :)

Min första connemara träff var med Fianne ett connemara sto född 1963 e Island King u Maghera Girl. Om jag minns rätt var hon   ridskolehäst på Gåsevadsholm när hon köptes av Brynolf och Linnea Jansson Äspäng Töreboda år 1972 (?) och det var där jag träffade henne. Snabbt blev hon en utav mina favoriter där.

De hade också shetlands ponnies, korsnings stoet Titti som de avlade på samt köpte och sålde ponnies. Så under alla mina år i Äspäng träffade jag på många hästar. Varav Fianne var den första connemaran, sen dök en connemara vallack 3år upp vid namn Valör som jag också red, Stoet Autums Hollyday kallad Gullet var också en av connemarorna i Äspäng liksom Tisslinge Dorothy som jag red in och hade stora planer på att köpa men tyvärr blev jag avrådd av min familj att skaffa häst när jag bara var 16 år och fortfarande gick i skolan. Tyvärr lyssnade jag på dom!

Fianne liksom Dorothy fick ju några föl när de fortfarande var i Brynolf och Linneas ägo.

Min första riksutställning var På Mantorps travbana år 197??????

Och varför fattade man tycke för dessa helt underbara hästar? En dum fråga tycker jag! Borde fråga istället varför fler inte gör det!

Varför alla dessa  importer utan stamtavla eller nån som helst kännedom om bakgrund?

Är vi  för dåliga på att marknadsföra Svensk Avel?

Min farmor började föda upp Connemaror då jag var 6-7 år. Hon hade tröttnat på New Forrest och köpte Clifden Wind RC17 och några ston Patricia, Ofelia och Abbey Jill. Jill lät hon betäcka med Värnbergs Neptunus i samband med köpet och då blev Julian till som senare godkändes.

Tyvärr blev det inte mkt utav det hela då min kära farmor är en rörig själ, men jag hade iaf väldigt roliga sommrar och sportlov där fram tom jag var 15.

Då jag var 16 hade jag Julian själv ett år i ett stall med bara valacker. Han blev totalt förändrad från att ha varit otroligt rastlös och hingstig till en jättetrevlig ponny som man kunde göra ALLT med (långt ifrån den vidriga bilden som lades ut här under gissa hingsttråden). Lät dock min faster ta över honom då hon flyttat hem från USA och tagit över farmors gård, i tron att det skulle bli bra och han skulle få fortsätta i aveln. Tyvärr blev det inget bra med stackars Julian i hennes ägo heller…

Har haft ett långt uppehåll med Connemaror men hittade Calendula på internet i samma veva som mitt halvblod såldes. Blev nostalgisk då hon har Julian som morfar Patricia som mormor och Clifden Wind som mormors far. Hon har gett mig lilla Carduus och honom är jag väldigt glad för ! Får se vad det blir av honom.

Calendula är såld som dressyrponny till en underbar familj, jag hade bara en hoppryttare åt henne och hoppa tycker hon inte om trots att hon är Connemara så då slipper hon !

Hej

ja nu halka jag in på det här inlägget..och jag måste erkänna att när jag och dottern förra hösten letade ponny så var det connemara som gällde från början. Tittade på några ridponnyer pliktskyldigast men, när "vår" ponny fanns till salu var det järnet ner till Nyköping där han fanns. Måste säga att det har varit GULD hela året vi haft honom, inget strul med nåt..han är tålig, glad, tillgiven, tapper (gör sitt bästa för sin unga ryttare..) var liite pansarvagnig i början i markhantering, vilket vi Nh-tränat bort till stor del. Jag mamman rider honom lite ibland för att få honom i form o hjälpa till. vill köra in honom och ärva honom senare..:)

han är en mindre D, ska slutmätas snart men går nog ej över 145.

Det var egentligen en slump att det blev connemara. Vi letade efter en D-ponny att köpa och träna/tävla. Genom en bekant fann vi en trevlig valack som inte var till salu men vi fick gärna låna honom "så länge vi ville". Sagt och gjort, "Sune" flyttade hem till oss. Kan inte påstå att det var kärlek vid första ögonkastet, jisses vad jag fick slita! Han var ouppfostrad och bortskämd och alldeles för stark för mig, det blev ett par ofrivilliga avsittningar och fartfyllda uteritter men mycket dressyrridning, svett och tårar gav resultat och vi vann flera LA och var på väg mot start i MSV dressyr innan vi skiljdes åt.

Han var e. Öxenholms Moskito u. Sunshine ue. Lambay Inver

Har ingen connemara längre men skulle gärna ha en ungponny att jobba med…

Fortsättningen på : Hur connemara ponnyn kom in i mitt liv!

Efter att under några underbara tonårs år med connemarorna Fianne, Valör, och Tisslinge Dorothy så gick det några år utan connemaror. Men så korsades vår väg igen. Året var 1984 och jag träffade en helt underbar connemara, stoet Windy och hennes föl Shady.  Har många trevliga minnen tillsammans med dessa hästar och deras matte Eva-Lena.

Glömmer aldrig när vi löshoppade Shady i hagen. Jag och havrehinken på ena sidan hindret och Eva-Lena och Shady på andra, efter endast några ggr så fattade Shady vad det var frågan om, så hon sprang självmant runt och hoppade utan ansträngning från varken Matte eller mig, bara hon fick en tugga havre efter varje gång så sprang hon glatt runt och hoppade, det enda jag behövde göra var att peka med handen åt det håll hon skulle springa och säga till henne att hoppa och så gjorde hon det. Snacka om snabb inlärning!

Har efter detta på närma håll kunnat följa Eva-Lena och hennes småskaliga connemara uppfödning, som hittills har resulterat i Bäsan, Lillan och Lilleman.

Så att jag nu har Joleen i min vård är faktist Eva-Lena´s  och Bäsan´s förtjänst. Eva-Lenas för att hon tippsade mig om att Joleen var till salu. Bäsans för att hon (liksom Joleen)  är e Janus och har ett helt underbart temperament.

När jag och familjen sedan träffade Joleen föll vi pladask för hennes nyfikna och godmodiga temperement.

Änterligen hade jag hittat min connemara!

#20 Nejmen titta =D   http://www.aramennoc.se/hast.asp?hast_id=2749  Är det du som skickat in bilden?  Namn på fotografen saknas som synes

#21 hittade en bild på Joleen tillsammans med syrran Jessie

#22 Det är min mamma Eva Dahlström som tagit den bilden.

#24   En okänd mindre då =)  bara 95 eller så kvar… (av nästan 2000, så det är rätt bra ändå :D)

Jag halkade in på rasen nästan av misstag. Hade i början av min hästkarriär islänning och shettis, men är man 186 cm lång så funkar liksom inte det. Min faster som fött upp Connemara på 60-70 talet hade en gammal märr ( f-80) som de köpte som tävlingshäst till döttrarna. Hästen ville dock inte tävla, utan bara sura i hagen. Genom min faster fick jag tag på en travare som jag skulle ha som ridhäst och denna travare skulle ju ha sällskap. Den sura Connemaran fick alltså följa med, som ridhäst åt min syster.

Jag tyckte att denna häst, som bets i fram, sparkades i bak och inte gjorde många knop på mitten var ett riktigt bottennapp. Ett år senare var travaren borta, lillasystern utjagad ur stallet och jag var Connemarafrälst!

Den sura Connemaran blev ganska snart en riktigt rolig ridhäst, pigg och väldigt välutbildad. Ett föl hann det också bli innan hon belv för gammal, och hösten 03 så orkade hennes gamla kropp inte längre. Idag har jag alltså hennes fölunge född 05, och två unghästar födda 06 och 07. Tredje generation!

Jag kan ju inte rida Connemara heller, så en Nordsvensk och hennes herrsällskap till russ finns också på gården.

På bilden; Brolötens Mixit RC 1108, efter Millfields Ensign, undan Brolötens Korall

#23 Vacker bild på vackra hästar. Jättekul att se!

Har egentlig ingen erfaring med Connemara ponnyen för jeg kjöpte Jonte, visste kun at det er en ponny man kan bruke til alt. Hatt Connemaraen mitt snart ett år nå, og er super fornöyd med han, kjempe snill, og ett bra temperament

Vi köpte vår första Connemara ponny till döttrarna från en stor uppfödare av Holsteinerhästar, Bengt Johansson Stall H i Horred. Hans dotter hade tävlat stoet och hade tappat intresset. So Nice RC 446 kom till oss och gav oss mycket glädje. Tyvärr gav hon oss endast en avkomma, Hagalyckans So Marvellous. Otursdagen fredagen den 13 oktober fick hon kolik och kördes till Skara djursjukhus då det inte släppte. Hon avlivades på operationsbordet med stjälkartat lipom som stängt del av tarmpaketet och visade sig ligga över livmodern. Svar på varför hon blev dräktig men ej bar fram fler föl.

In i familjen hade då redan på annons inköpta Köhls Polka RC 788 kommit. Hon lever idag, 22 år nästa år. Sen har det blivit fler, både uppfödningar och inköpta från Irland.

Det har alltid varit självklart att det ska vara connemara för mig eftersom mamma hade liten uppfödning av connemaror sedan en tid innan jag blev till så då var det connemaror som fanns på gården så då får jag antagligen berätta om varför mamma just skaffade connemara ? Jo om det stämmer det jag hört av henne så letade hon häst och hittade en Connemara hon köpte , Josefin E Brantshammar Julius och tävlade på henne och fick placeringar upp till 120cm och sedan avlade hon på henne när hon fick ngt i benen som gjorde att hon inte gick att rida längre. Men sedan blev hon bra och jag hade henne att red och tränade med. Underbar häst var det :) Tyvärr fick vi ta bort henne 3 feb 28år gammal. Nu har jag en avkomma efter henne , Kajsa Stina som har blivit reservårs unghäst champion på RIX och är e Öxenholms Bobby. Josefin fick guld på iprincip alla utställningar hon var med i :) Min guldklimp <3