Sjödalens Magnet tävlas ju i hoppning såvitt jag vet.

Golden Garlic tävlas i både hoppning och dressyr. Brukar ses på ungefär samma tävlingar som Cinna, mestadels Östergötland.

Det är en kompis till Jennifer (Cinnas ryttare) som rider Garlic.

Grange Flynn Sparrow har vi också stött på ute på tävling, då fälttävlan.

Hade varit intressant o se hur de tävlande hingstarnas ryttare/ägare/stationsplats såg ut. Känns som att många hingstar inte tävlas bara för att de står på sin station hos ägaren år ut och år in och det inte finns hållbara ryttarmöjligheter. Mycket tråkigt.

Rod på flt 2003

Det är en svår kombination detta. Kan väl svara lite hur jag upplever det hela. Under pågående betäckningssäsong räcker inte tiden och orken till ngt annat, varken hos hingst eller stationsansvarig. Det är ett pass dygnet runt och i mitt fall ofta betäckningar fyra gånger per dag. Då mina hingstar i regel betäcker från april-slutet på augusti så blir ridsäsongen under vinterhalvåret.Som ni förstår är det svårt att hinna med ngt större tävlande under den tiden varje år. Jag tror att det enda alternativet är att välja ,iaf för dom hingstar som har fullt upp på sommaren.

Vill man satsa på tävlingbiten fullt ut får man kanske avstå några avelsäsonger,och lämna bort hingsten till en duktig ryttare.

Frågan är bara om det är värt det…?

Naturligtvis ska våra hingstar visa att dom är ridbara och har ett bra temperament och där har vi våra bruksprov till hjälp.I slutändan så är det avkommorna som är det intressanta då det inte är någon nedärvning i träningsprodukter.

#4 Bra uttryckt! Särskilt sista meningen.

Skickar man sitt sto på betäckning så blir man inte så glad om hingsthållaren förskjuter ett språng, som borde gjorts, pga av tävling. Om jag hade hingst skulle jag inte vilja att han tävlades under betäckningssäsongen även om han skulle palla det. Jag skulle inte vilja riskera att ens bli misstänkt för att inte ha gjort allt för att få stona dräktiga. Det är bättre att koncentrera sig på en sak, och då göra den bra, tror jag. Men jag vill gärna höra andra åsikter i frågan.

#5 Jo ,det är väl lite så jag resonerar också.

Håller delvis med #5 och #6 men om jag någonsin (kommer aldrig ske ;) ) hade velat betäcka ett sto så hade de hingstar som själva inte tävlat på någon vidare hög nivå (LA o högre) granskats noga vad gäller tävlande avkommor. Men så hade jag oxå betäckt för att få fram en tävlingspresterande individ. Jag tycker på något vis att en hingst som tävlat endel bevisat att han har både hållarhet och är tilräckligt väl utbildad för att ta sig uppåt i klasserna, men främst av allt - att han har psyke och fokus nog att skötta sin uppgift under ryttare väl på tävlingsplatser år ut och år in. Det vill jag ha i en kommande avkomma.

Men jag förstår självklart att det är svårt att få ihop avel o tävlingssäsong både för hingst o hingstägare. Knepigt det där.

#7

För det första ska man aldrig säga aldrig

För det andra så har jag slutat oroa mig för att en connemara inte skulle ha hållarhet, psyke och fokus nog att skötta sin uppgift under ryttare väl på tävlingsplatser år ut och år in.

jag har väldigt lätt, min hingst kommer i frysform

behöver inte ut o tävla så mkt ;)

#7

Nja, jag vet inte om jag håller med där. Men så är jag ju inte så erfaren heller ;)

#7 Förstår jag precis! MEN vad som är betydligt mer värdefullt är att titta några gerationer bakåt och se vad som gömmer sej där.

Finns prestation i stammen så vet du att genetiskt så har du troligen samma egenskaper i en oprövad avkomma.

Har du ett bra råmaterial så hänger allt på vem som förvaltar det!

kan ju säga att det inte alltid lönar sig att ha en hingst som faktiskt presterat jättemycket heller :) med tanke på att Grafits 5 SM guld i dressyr inte e värda ett dugg i avelssyfte tydligen :)

Jo det är klart (svara alla duktiga avelsmänniskor lite allmänt ;)) men vissa individer temperament gillar jag speciellt. Fast det går väl oxå i arv förhoppningsvis :)

#13 Visst är temperament ärftligt. Men som sagt-mkt hänger på vem som har tid ,kunskap och framförallt råd att ta fram en ponny till elitnivå. Sticker ut hakan lite här och vågar påstå att det säkerligen  finns många mkt begåvade hingstar i detta land som aldrig fått chansen att utnyttja sin talang pga brist på något av ovanstående.Som exempel kan nämnas några av landets elitpremierade hingstar som lämnat exteriöra och tävlande avkommor av yppersta klass, men aldrig tävlat själva.

Jag tror som RC71.

Jag har funderat lite på om det inte kan vara lite så här: Om man är hoppintresserad så köper man kanske en avkomma till t ex Poetic Justice för att man har hört att hans avkommor hoppar särskilt bra. Man är alltså inställd från början på att hans avkomma ska tränas för hoppning. Och ju mer den tränas desto troligare att den blir en bra hopphäst. En sk självuppfyllande profetia. Jag tror t ex att flera andra connemarahingstar skulle kunna ha  lika bra hoppavkommor om deras avkommor köptes och tränades lika målmedvetet. Eller??

#15 Ligger väldigt mkt i det…

# 15 Den här diskussionen har alltid förts även inom ponnytravet. Det ligger väldigt mycket i deg, men jag tycker ändå man ser tendensen, att vissa hingstar lämnar avkommor med mer talang än andra. Däremot är jag övertygad om att många fler av de icke travstammade hästarna skulle göra bättre ifårn sig om de fått samma chanser än de som är hos de bästa kuskarna.

Detsamma borde också gälla andra grenar.

Det är väldigt mkt som skall klaffa för att en avelshingst ska kunna komma ut på tävlingsbanan - tro mej. Om man satsar på att föda upp en hingst bör man samtidigt se till att man har ett knippe ridbegåvade egna ungar i lagom åldersföljd för att kunna tävla denna hingst…

Att hitta en ponnytävlingsfamilj med gediget hästkunnande (som krävs för att man ska våga släppa iväg sin hingst) som är nöjda med att bara LÅNA ponny och inte ens året om, det är nästan omöjligt. Lättast har det varit  när hingsten tävlade på hästlicens med vuxna ryttare som kunde sköta både trpt o träning på egen hand och som dessutom inte behövde tävla när det var dags att skicka hingsten på station. På detta sätt vinner man inte ponnySM men man kan visa att man har en vettig individ som funkar att rida, med regionala plac i både hoppn o dressyr bland stora hästar.

Ska man satsa på ponnykarriär upp till SMklass med sin hingst får man välja, precis som sagts i andra inlägg här ovan. Dom connemarahingstar som tävlat på elitponnynivå har faktiskt inte betäckt särskilt mycket under den tiden.

#18 Ja,det är en svår kombination och jag känner precis igen mej i det du beskriver. Gjorde också så att jag helt enkelt löste hästlicens och tävlade själv bland stora hästar.

# 14

Och jag skulle vilja lägga till avelsston där med! Synd, det känns som att det finns många vettiga unghästar som hade kunnat komma iaf en bra bit på reg nivå men som "bara" får bebisar. Men sedan blir förhoppningsvis bebisarna tävlade, eller i sin tur deras bebisar ;) Men själv kände jag bara under ett par år med unghästar att jag hade velat ha ett liv med bara den, o den, o den o få vidareutbilda o tävla för alla connemaraungar har kännts så lovande! Är det bara jag elelr har vi en sådan prefekt ras

#14

sådan perfekt ras

skulle det vara

Ja, vi har en perfekt ras! Och jag tycker att en karriär att "bara" föda fina föl är minst lika bra som en karriär på tävlingsbanorna. Jag är väl gammaldags av mig som inte ser tävlingar som det största målet med aveln, men störst lycka till flest människor ger nog inte tävlingsponnysarna utan de som blir familjemedlemmar vilket ju är ganska typiskt för connemarorna. På Irland var ju deras viktigaste funktion att klara allt som familjen behövde. Plöja, dra vagn, ta ungarna till jobbet etc….

Om man tittar på hästannonser så finns det nog ingen annan ras som har så många beskrivningar som "hjärta av guld", inga olater, trafiksäker, hanteras av barn, etc…

#21 Ja,våran ras är toppen!

Om det inte fanns uppfödare som valde att ha ston i regelbunden avel skulle det inte finnas några ponnyer att rida på.Problemet är snarare det omvända, dvs vi har för få uppfödare i det här landet. Med fler födda föl skulle vi bättre kunna förse marknaden med bra unghästar i ridbar ålder.som det är nu är det brist på ridna connemaror och ofta vänder sej då kunden till annan ras eller hästhandlare med okända importer.

Jag har själv relativt unga ston i avel och det är deras främsta uppgift.

Det blev en förvånad tystnad när jag förklarade bland ridfolket en gång att jag hade samma tankar som dom vad gäller tävling/avelsbox för ston, fast åt andra hållet.

"Jag tar föl så länge det går, när dom går gall rider vi in dom och sätter dom på tävlingsbanan ".

Och det är faktiskt sant. Ashfield Flash Sparrow kom "vild" från Irland och fick tre föl hos oss. Som sjuåring på hösten reds hon in, våren därpå var hon med i Alvesta RKs lag som gick till final i div II i hoppning! Därefter gick hon div II dressyr. Hennes dotter Ida gjorde likadant, som sjuåring på hösten levererades hon sutten på max 10 ggr och inom två år var hon kvalad till MsvB H…. 

Det är så mycket som måste till för att få en ponny plac i Msv, i snitt tävlas dom tre år innan dom är där, minst och man undrar som uppfödare om det är värt alla dessa "föl-lösa" år på vägen dit? När man ändå inte vill sälja stoet - man har ju i det läget inte något ekonomiskt motiv att producera en tävlingsponny för försäljning.

LA o MsvB vågar jag säga att dom flesta connemaror med rätt matchning klarar av "med ryggmärgen". Tävlingsmeriter måste vara i MsvA för att det i mina ögon ska vara ett bevisat prestationsavelsvärde, utöver att man vet att dom "funkar" mentalt.  Alltså - mina ston får föla, deras bröder och söner får bevisa familjen talanger!!! Jag nöjer mig med att veta att jag har mina bruksgener INUTI stona. Treårstest får bli min kompromisslösning - tills stoet kanske går gall.

M

Den dagen jag tar upp ridningen igen funderar jag på en Connemara. Går det att få tag på sådana till medelålders tanter som mest vill motionera i skogen?

#25 Ja det är klart! Jag är själv en medelålders tant som bara rider i skogen.  Ingen ridbana eller ridhus. Och du behöver inte vara rädd att köpa en ganska ung häst hos uppfödare. Det kommer funka bra. Läs bara vad Joleen skriver!

Svarar på ursprungsinlägget. 

Kilpatrick Fionn tävlar ju svår hoppning, men han betäcker inte. Honom hade jag gärna haft ett föl efter, men jag får väl vänta tills hans tävlingskärriär är över.

#27 Ja, han är köpt till Sverige som tävlingsponny. att han "råkar " vara hingst ser vi avelsfolk narturligtvis som ett stort +.

Men en ponny som tävlar på den nivån och som ligger i den prisklassen tar man inte av banan för att betäcka några ston om året. Finns ingen som helst ekonomi i det och detsamma gäller ston som tävlar på hög nivå. Vi får hoppas att dessa elitponnyer kommer aveln tillgodo i framtiden ,efter avslutad karriär.

#12 Har du köpt Grafit "nyligen"? Han stod i ett stall inte allt för långt härifrån för ca två år sedan. Var där och chippade en liten vit ponny som också ägts av Brolöten

Köpte Grafit i Mars 2006.

Den lilla vita ponnyn är NFB King Co som fick åka hem efter vissa problem med foderfamiljen.

#30 Jag vet men ville inte skriva ut namnet här

jeg starter hingsten min inglingstad yme ganske mye i sprang

När vi köpte Öxenholm Mango  när  var min dotter 10 år och tävlade upp till MSV B ibland annat elit serien i hoppning trots att hon var så liten klarade hon honom jätte bra Han tävlade aktivt tills han var 20 år innan han blev en glad pensionär vi betäckte samtidigt med honom och det gick jättebra men det krävs planering

#25 Connemarer är helt perfekta för medelålderstanter. Ja för att inte säga till alla åldrar. när jag som 47-åring skulle köpa min första egna häst kollade jag på allt möjligt bla ett 4-årigt halvblodsto som var ngt riden men valde att ej köpa henne pga att resten av min familj är hästovana och ville ha en häst som passade hela familjen.

Min häst skulle gå i hemma i min sommarhage utan tillgång till stall med bara en lada att gå in i när insekterna blev för svåra. Min häst skulle även från första stund klara av att vara bunden vid garaget när det var dax att bli ompysslad. jag skulle även klara av att göra det mesta själv med Min häst  då jag sällan har hjälp  av hästkunniga utan bara min okunniga familj. Med detta var valet inte så svårt. Vilken ras skulle passa in bättre i min värld än en connemara.

Att jag köpte 2-åriga Joleen har jag aldrig ångrat. Vi har gjort det mesta tillsammans antingen själva eller tilsammans med min hästokunniga familj. 

När det var daz att vämja henne vid ryttare så "slängde" jag upp kompisars barn och min egen son  utan att tveka. Varför jag ej satt på henne själv först? Barn är betydligt lättare och jag betydligt starkare, ville ju ha en lätt person på hennes rygg samt  en stark person som orkade och vågade hålla Joleen om det skulle behövas men Joleen fixade detta galant.

Den första som red henne var min son som bara har ridit en handfull ggr. Första turen var i min trädgård, väl uppe på hästryggen viftade han glatt med händerna i stora yviga gester för att få uppmärksamhet från div. åskådare. Tack o lov att man har en trygg connemara som inte bryr sig om vad Lill-Husse hittar på.

Även de första löshoppningarna har jag gjort i skogen över nerfallna träd med hjälp av mina barn. Joleen bara älskade detta. Tänk att få springa lös i skogen och göra små skutt över trädstammar och få havre!  Ja livet med en connemara är både roligt och enkelt.

Min egna första ridtur gjorde jag helt själv. Lede bara fran Joleen till brunnen i trädgården, ställde henne där klev upp på brunnen och sen var det bara att sitta upp på Joleen. Det svåra var bara att få Joleen att fårst att vi skulle gå ut i skogen med mig på ryggen, hon fattade inget, VAD gör matte ? Matte ska ju gå brevid på våra skogsturer inte sitta på ???????????? 

 Fick ta hjälp av mitt X som ledde henne ut i skogen väl där så lämnade han oss och vi fortsatte våran första riktiga skogsprommenad. Nu tycktes Joleen förstå vad jag ville och lunkade glatt i väg på de små skogsstigar som finns nära mitt hus. Sicken fröjd att änterligen rida henne!

Och så här har det fortsatt, visserligen kan hon göra ett och annat bocksprång av glädje men oxå när hon inte riktigt för står vad jag vill. Envis som en ponny är hon oxå och vill hon stanna så gör hon det och då vill det till att matte är ännu envisare.

Min 1 1/2 åriga saga tillsammans med Joleen skulle kunna göras lång men ska väl inte trötta ut er.

Att äga Joleen är som att vara nyförälskad varje dag!

Idholmens Matador har jag sett på en hopptävling för några år sedan.

Dale Mist har jag också sett. Han var på våran klubb och tävlade Msv B.

Ashfield Cathal Crobdhearg har tävlats sparsamt t o m 1,10 hoppning bland stora hästar.

Vill bara tillägga att arv  och miljö formar ju hästarna. hästar med bra gener kan ju bli  "dåliga" om miljön inte är bra och tvärt om.

Alla hästar är olika och kräver därför olika av sina ägare. Det som funkar på en häst kanske inte funkar på nästa, så det vill till att man är lyhörd i stt umgänge med hästar.

Konsten är ju att kunna läsa av sin häst och att förstå hästarnas språk. Det är ju inte de som ska förstå oss i första hand utan vi som ska förstå dem!

#34 Fint inlägg ,men jag tror i fel tråd…

Du är som en levande reklampelare för rasen här…

Pluppar upp lite här och där…

Kul att läsa om hur lycklig man kan bli med en connemara. Jag skrattar igenkännande när jag läser om Joleen och hennes matte. Jag känner igen mig.  Jag är också kär i mina hästar

#38 Det är ju så det ska vara!

#37 vet att mitt inlägg hamnade fel, Skulle bara svarat #25 men så rann det bara på Zorry!

# 40 Gör inget alls för min del!