Vår pappa har alltid också varit påläst om hästana inför tävlingarna som min syster alltid var ute på. Han kunde startlistorna utantill.

När jag var gravid och väntade mitt första barn och hästarna sina första föl så läste jag inte om barn. Nej det var annan litteratur som gällde. Min "man", fick höra så mycket om fölning och vad man skulle tänka på.  Så när vi var på Kolmården- hör och häpna!

En ko började att kalva, men den kom inte ur påsen.  Då hoppade min "man" över staketet utan ett ord.

Han hade hål på påsen så kalven började att andas, masserade den lite och puttade fram den till kossan. Alla besökare som stod där applåderade och han svingade sig stolt över staketet igen"

Detta var samma man som efter ett par år bad mig välja mellan honom och hästarna. Jag valde, ja kan ni gissa?

Mina föräldrar har kommit rätt lindrigt undan faktiskt. Pappa hade vissa rudimentära hästkunskaper sen sin barndom och mamma lärde sig att få på sadel och träns på en häst när jag började rida. Min man har däremot imponerande bar koll på connemaror givet att han är helt ointresserad av hästar. Han känner igen de vanligaste svenska och irländska hingstarna och stuterierna och kan på utställning plocka ut en av de bättre när en klass går på ring. :-)

Visst är det ändå härligt med föräldrar som försöker och vågar framförallt! Mina päron hjälpte mig en hel del när jag var yngre. De var med ute på tävlingar och träningar, då blev de ju tvungna att hantera kusen. Pappa var väl den som hade bäst hand om hästarna. Han kan än idag åka ner å "prata" med dem! Å visst är det så att han allt fått lära sig en del om connemaror! Ber man dem åker de å fodrar, hjälper till om hästarna blir dåliga osv. För mig är det väldigt skönt att veta att man har stödet från någon mer, ibland kan det bli tufft att få allt att klaffa.