Vi har en Irländsk Sporthäst i vårat stall just nu.

Jag har ett sto som har irländsk sporthäst i stammen. Hon är storhäst och har ett irländskt fullblod, French Wood som morfar och Kingof Diamond som momorsfar. Jag har bara träffat stora hästar med stam som har varit irländska sporthästar så det kan inte vara som svenska ridponnyer. Vad de kallar alla ponnyer utan stam vet jag inte, det vore intressant att få reda på om det är någon som har koll? Den irländska sporthästen är inte tillåten i svensk halvblodsavel eftersom de har för mycket inkorsningar av irish draught och ponnyer så det är kanske därför det finns sådana av ponnystorlek.

 Mitt sto har i år fått ett jättefint föl e.Lasandos men det får då grå papper trots att mamma tävlat framgångsrikt upp till 140 och mormor gått internationeellt upp till 150.

#2 Hon såg trevlig ut på bilden!

#3# Hon är kanontrevlig och lagom stor, ca 158 cm.

Jag köpte henne billigt eftersom hon var "utbränd" och behövde vila från tävlandet. Nu håller vi på att sätta igång henne och hon har blivit en helt annan häst än den stressade halta häst som kom förrra våren.

#4 Låter som du gjort en stor insats för hästen, härlig utstrålning…härligt å läsa om människor som du, som gör sådana insatser . Hur kommer det sig att du köpte henne? kanske inte det första man köper, en "utbränd" häst…

#5# Jag samlar på sådana hästar !

Faktum är att om man inte har ekonomi att köpa riktigt bra tävlingshästar så får man hitta alternativ. Hon hade inga riktiga fel utan var bara halt på alla ben och hade dessutom stressymptom somtex magsår och vågbett pga av att hon gnisslade tänder. På röntgen finns det inte en prick på henne och därför så kan man gissa att det går att rehabilitera henne med rätt ridning och miljö.

 Jag har tagit hand om sådana hästar förut och lyckats bra så det är därför folk erbjuder mig sådana hästar. Hästar lever i nuet och om man ger dem rätt förutsättningar så kan man vända på många beteenden. Min bästa häst går 140 med placering och han kan inte bo inomhus pga att hans ben inte låser sig när han somnar. En sådan häst vill inte många ha men det är inga problem om man bara ser det ur hans synvinkel och låter honom gå i lösdrift med unghästarna så att han slipper ramla på väggarna.

Canja har fått vila och lära sig att gå i flock med fri tillgång på mat och detta har helt tagit bort magsår och tandgnisslande. Vi rider henne lugnt och mest ute så att hon inte ska bli pressad och så är det förståss viktigt att man som ryttare verkligen kan rida en sådan häst i rätt form och balans. Hon är väldigt känslig och kan bli kort och spänd om ryttaren är för hård eller obalanserad villket är det som jag tror har hänt tidigare.

Jag är väldigt emot den praxis vi har idag där man dömmer ut hästar om de inte funkar som man vill på tävlingsbanan. Varför skulle en häst som Canja vara värdelös bara för att hon inte klarade av just den ryttarens krav? Hon kommer som det ser ut idag att bli en perfekt juniorhäst och kanske kan hon gå de klasser hon gjort tidigare med en god återuppbyggnad.

Det här är något jag kan gå på om i evighet och förhoppningsvis så kan jag också göra en liten insats för några individer som inte får rätt chans annars.

#6 Heja! Tänk om fler resonerade lika sunt som du i detta fall.

#7 Vad roligt att du har tid, möjlighet, intresse och mod. För det krävs också mod att våga ta chansen. Man kan ju inte vara säker på framgång…

Just när det gäller Canja så var det ingen större chansning eftersom hon har ett högt avelsvärde med sin fina stostam.

När jag var och tittade på henne så var det ganska tydligt för mig att hon inte passade ihop med den som ägde henne och jag har fått alla hennes journaler så att jag kan hålla stenkoll på henne så att det inte uppstår problem, dessutom känner jag hennes uppfödare. Det konstiga är, tycker jag, att veterinärerna dömmer ut en häst på så diffusa symptom. Vem som helst kan utläsa av journalerna precis vad som hänt. Jag gillar vissa utmaningar, men skulle aldrig försöka rehabilitera en häst om jag inte har full tro på att det ska gå bra. Det gäller ju också att ha sådan fingertoppskänsla så att man inte utsätter en häst för onödigt lidande utan om jag ska ta mig an dem så ska deras problem vara av en sådan beskaffenhet att man kan anta att de är relaterade till dålig miljö eller felaktig ridning.

Det stora problemet är ju att många inte är tillräckligt ödmjuka utan man skyller på att hästen är dålig vid minsta motstånd. Hästen är inte spänd och stressad av sig själv utan det finns alltid en utlösande faktor, ibland blir den halt för att den är stressad och ibland så blir den stressad av att den är halt. Vi måste bli bättre på att läsa av hästen i tid så att vi inte skapar mer problem än nödvändigt och ibland krävs det mycket ödmjukhet så att man kan erkänna att man inte kan lösa situationen. Om hästen inte går perfekt på tygeln eller inte vill hoppa hus så är det oftast för att ryttaren är för dålig på att rida, men vem vill erkänna det?

Helt rätt inställning!Roligt å läsa, hoppas verkligen det går bra för Canja. Instämmer helt med ditt sätt att se på människors förhållande till hästar. Under alla år jag hållt på, inser man mer och mer hur värdefullt det är att ha en bra relation samt förhållningssätt till sin häst. Att kunna läsa av och förstå sin häst är a och o. Att ha den kunskapen är inte alla förundrat dock!