Jag valde väl inte precis. Det skulle inköpas en ponny hösten 1993 och det råkade finnas en liten annons om en connemara till salu i ridsport. Sju år senare såldes hon, och efter två år såg jag återigen en liten annons i ridsport om samma gamla ponny, så jag köpte tillbaka henne.  Sen dess har hon fått tre föl hos mig, och på den vägen är det…

Jag valde inte, HAN valde mig !

Jag valde. Kollade på avkommor efter ridponnyhingsten Power Boy först..insåg att de kunde vara lite skarpa i humöret ibland..men sen började jag kolla efter connemaror pga deras fina egenskaper, en ponny som då 11åriga maja skulle kunna utvecklas med.

Sen dammsög jag nätet och bekantskapskretsen efter connemaror och så ramlade vi på vår Ambo.

Jag valde inte connemara - från början. Det var en hobby för fint folk och tanter i trakten där vi bodde - eller hur, Gamle Svarten? Även om det dök upp en del connemaror var mitt intresse mest russ, halvblodshästarna på ridskolan och ett engelskt fulblodssto. Tills fullblodsägarinnan köpte sin första connemara… Det var 1969 platsen var Hagen och connemaran var Hummelbro Victoria. Beställde hem stamböcker från Irland.. läste… åkte på SCS RIks 1971 och sen var man liksom fast. Connemara var ett koncept som innehöll allt, lättsamma hästar och spännande människor. Starkt vanebildande.

Vet inte riktigt varför det blev just Connemara den här gången men egenskaperna jag letade efter var:

- En lugn och sansade häst

- En lättlärd häst

- En häst mellan ca 145 cm och 160 cm

- En häst med bra gång

- En häst som hade mycket utstrålning och fin hållning

- En sund och frisk ras som i huvudsak används inom ridning (alltså ingen av de tradtionella "showraserna").

- Naturligtvis fick den inte vara så dyr att jag inte hade råd med den.

När många raser gått bort av en eller annan anledning enl. ovan så återstod New Forest och Connemara. Började hängalite här på Focus och på den vägen var det. Så är ju en av mina mentorer inom häst också Connemarafrälst och jag blev rekommenderad Önnarps av henne. Det var där jag träffade glada och pigga Non Stop.

Någongång när jag var liten såg jag nog bilder på connemaror från Irland….. alltid gillat naturen och landskapet. Där någonstans såddes nog ett frö, som först nu, 20 år senare grott klart ; )

Köpte häst till barnen ( och mig ) vilket var en irländsk import, troligtvis connemara/fullblod, älskar den hästen. Nu står det numera även en ren mara i stallet som det är tänkt ska vara kvar läääänge! Sen finns det ju även en WC, älskar båda raserna, fast på olika sätt. Connemaran ligger mig nog ngt närmare om hjärtat, om jag ska vara helt ärlig…….

för mig blev det tillfället som gjorde att det blev en mara:)  jag har nog ens aldrig suttit på en vad jag vet… jag har haft tokigt halvblod ouppfostrade ponnyer… har ett äldre welsh/NF sto som haft ett tufft liv tidigare, hon kommer alltid att stanna kvar på gården,vi köpte henne till dottern som första häst/sällskap. vill börja m ett föl då jag är trött på "trasiga" häster som jag inte vet vad som hänt m..

jag valde detta föl pga att kristina blad, som är uppfödaren, kändes seriös, hade letat d-ponny, stoföl i flera månader och stött på en hel del oseriösa människor på vägen…
det stod mella mara och WC, älska åxå den rasen m maran vann.
kan bara säga att jag inte ångrat mig en sekund!!!
i dag ska vi lastträna joy igen, jag ska på löshoppning i morgon, hon älskar trnasporten, när vi stod och pratade utanför transporten så gick hon in och stannade till för att senare gå ut i fronturlastningen, har fullt sjå att sopa ur den för jag har ett för m hela tiden, hon är så rolig..

…Skulle ha en ridhäst, och var trött på halvbloden, "snubblade" sedan över världens vackraste sto…..det blev inte sämre av att hon redan vunnit en BIS titel, sen var jag fast, kan inte tänka mig någon annan ras än connemara…

Det var slumpen. B-ponnyn jag hade var urvuxen. Vi hade två ponnyer vi skulle kolla på, en connemara och en newforest, den första var Bounty e Brantshammar Bell Dara u Grange Gipsy, vi tittade aldrig på newforesten…

Nu har våran valack "förökat" sig, och är numer 5 ston, 2 valacker och en hingst. Bounty bor i trapalanda men vi är fast för connemarorna.

# 4. Ja, jösses! Tänk Er själva att komma inflyttad till ROSLAGEN - eller Connemaraland - som det kunde kallas på den tiden - med en KORSNINGSPONNY i släptåg. Folkilsken, dessutom… Att han stundtals kunde hoppa lika bra som en connemara gjorde inte saken bättre.

Så småningom köpte jag ett connemaraföl som sällskap till min gamla ponny. Fölungen åtföljes av flera maror innan jag en tid - i dressyrfanatismens tecken - förvillade mig in i halvblodens haltande värld. Kvar genom hela resan har dock Gamle Svarten varit, numera nyss fyllda 30, även om födelsedagsfirandet får vänta till den riktiga dagen, 22 maj. Numera hyser stallet nästan bara connemaror (sånär som på ett vilsekommet övervintrat 20-årigt halvblod e Urbino - så han har åtminstone storlek som en mara). Blir det någon mer häst, blir det en mara, gärna med samma blod som mitt gamla vänliga sto, Sundsta Pamina.

Sist jag färsökte köpa häst, FÖRBJÖD maken mig. Du köper INTE en häst till, meddelade han utan förhandlingmån. Han glömde dock att förbjuda dottern, så vi åkte till Mrs M en försommardag och kom hem med Kråkan.

Maken tycker inte om principen (EN HÄST TILL I HUSET) men han är mycket förtjust i Kråkan, så just nu är det vapenvila.

Trots den något tveksamma starten i min karriär som connemaraägare tycker jag connemara är perfekt som häst åt gamla och unga tanter. Godmodiga, läraktiga, härdiga, oftast lättfödda och smarta (ibland lite för smarta!). Det är sällan något trassel, och har mansom jag avverkat även fullblod tycker man att hästar som tål både vind, sol och vatten är att föredra. Sedan kan dom vanligtvis lyfta på fötterna i det bitvis någiot steniga Rosalgen, och drabbas inte av panik om något oförutsett (som att en bil kommer)  inträffar.

Det blev mest bara så, han råkade bli favoriten när jag red på ridskolan och det har hållt i sig så 22 dec 2008 köpte jag honom. Nästa gång blir det dock en överhöjdare eller korsning med fullblod då jag vill ha minst 155 cm nästa gång

Vad ska man annars ha?

Jadu, en slump. Jag var på ridläger på Hagens stuteri två år i rad när jag var 11-12 år. Efter andra gången så hyrde vi en ponny därifrån över vintern, Hagens Rosie.

Hon fick dock åka hem igen då jag ville ha en häst med lite mer fart i. Att vi hyrde henne var nog mera som ett test för mina förräldrar, ej hästkunniga. Dom ville nog se att jag klarade av en häst + skola och sådär innan dom köpte en helt.

Efter henne fick jag en häst med mer fart i, ett fullblod direkt från banan som vi haft ögonen på flera år. Riktigt fin häst.

Tyvärr blev den utdömd efter bara 1,5 år och avlivades pga förslitningsskador + massa annat.

Då var redan bestämt att jag skulle sommarjobba på Hagen den sommaren, då var jag 15 år.

Men det var 4 månader kvar. Skönt att vara hästlös? Baha! Nej nej efter två månader ringde vi tanten och hon skickade en häst hem till mig med några som just var där och lämnade ett sto för betäckning. Dom bodde i samma stad som jag så dom tog glatt med sig en häst hem till mig.

Hagens Yankee, då 4 år och orubblig. Tog mig två veckor att få honom att förstå vad framåt betydde. Men när vi hittade varandra var han jätterolig!

MEN, inte min typ av häst. Det finns en anledning till att han senare blev handikapphäst vid 5 års ålder. Han var supersnäll! Men jag red till honom till ridlägrena och tog med honom tillbaka när jag skulle börja jobba där.

Mina förräldrar sa till mig: Välj en häst från Hagen nu, du får vilken du vill! Vi vet att hennes hästar är friska, välj en. (fullblodet jag hade haft i 1,5 år hade jag ridit på sammanlagt en månad kanske… men inte sammanhängande mer än en vecka.. SÅ dålig var han, han var extremt känslig för allt + dåliga hovar).

Så där stod jag, skulle jobba på hagen 3 ridläger + 2 ridläger. Jag fick välja vilken häst jag ville!

Jag föll pladask för Hagens Windsor, då 6 år och ridlägerhäst. Bara det att ingen vågade rida honom. Men dom ögonen.. Han var såå vacker!

Men sen blev jag tilldelad en unghäst att rida på en uteritt. Jag sa till tanten att den hästen inte blivit galopperad på än, inte kommit så långt i utbildningen (hästarna red vi in på en vecka, denna var riden i 4 dagar då typ).

"jaja, ut och galoppera då" fick jag till svar. Sagt och gjort, sent på kvällen för att känna på hästen innan långritten sadlade jag och red iväg tillsammans med en till på en äldre häst.

Unghästen jag red var helt otroligt underbar att rida och såå vacker!

När jag kom hem igen så sa jag "den här blir det som följer med mig hem".

Och så blev det också, älskade lilla Zinzano som i år blir 11 år gammal och varit hos mig i nu 8 år!

#13 Den bilden känner jag igen! Jaså, det är du som är du…

I mitt fall kan det väl närmast beskrivas som en konspiration. Favoriten på ridskolan var connemara och en kompis vid sommarstugan hade en annan, så jag exponerades året runt!

Vad roligt att så många har svarat!

Själv köpte jag connemara av en slump.

Jag sökte efter något lite tyngre, storlek 140 ungefär. Ville ha en lugn och trevlig hobbyhäst, inriktning dressyr. Hittade ingenting passligt.

Så fick jag höra om att det fanns en ponny i rätt storlek i ett stall i närheten och tänkte att det skadar inte att åka och titta

Jag blev ju kär direkt och det kändes tryggt att köpa en häst som bott hos en bekant i 6månader, nästan som att ha på prov.

Så jag köpte mig en 5-årig hingst som första egna häst Han är dock kasterad nu.

Kan mycket väl tänka mig att köpa en connemara igen, om/när den dagen kommer..

Ja, Brolötens Stuteri & Ridläger, där fångade han mig. Brolötens Grafit RC 70. Jag var där på ridläger i Juni 1999 så i år firar vi 10 år !

Såg honom i en hage, tänkt för mig själv, den hästen ska jag ha! Ingen annan. Efter mycket om och men så är han faktiskt min!

Precis som #13 så var jag på ridläger på Hagens stuteri, år 1986 och förälskade mig i rasen connemara.

Så för ett par år sen bestämde min dotter och jag oss för att skaffa en häst tillsammans, en lugn C/D-ponny var enda kravet. Fick tag i en tjej som skulle sälja av alla sina hästar eftersom de skulle lägga ner sin verksamhet. Jag förklarade att jag ville ha och när vi kom dit så hade hon tre hästar som hon trodde skulle kunna passa, varav den ena var Vira Blåtira, connemara. De andra gallrades känslomässigt bort direkt  Hon var seg att rida, nafsade både vid borstning och sadling, fick en liten anmärkning på besiktningen, men hon var ju Connemara så Vira fick det bli!

Vi fick inte en lugn häst och inte heller särskilt lätthantering häst, stoig helt enkelt,  men hon har tagit oss till sitt hjärta och är en underbar ponnyn och jag ångrar mig inte trots att jag VET att det INTE är så man köper häst

Jag hade ett russ inackorderat på ridskolan tills jag var 12 år och när jag blev för lång för honom såldes han på sommaren till grannarna på landet. På hösten efter det, var det ju inte lika roligt att vara på ridskolan så jag följde med en kompis ut till det stall där jag idag har mina damer inackorderade!

Alla connemaror där var ju helt ljuvliga!  Både föl, unghingstar, äldre, ja det fanns ju alla åldrar och kön. Det fanns inte en häst som surade. De var lugna, kloka, modiga, glada, söta, samarbetsviliga, nyfikna, vackra, lagom stora, sociala som sjutton! Både med varandra och med oss ungar.

Jag fick borsta, rida, gå promenader, visa på utställning, hjälpa till vid betäckningar etc. Och allt gick så lugnt och trevligt till. Aldrig att någon gormade och härjade med hästarna som jag sett och hört på ridskolan . Med connemarorna var allt så himla enkelt! De fattade vad man menade direkt kändes det som.

Jag tillbringade sedan varje ledig dag hos connemarorna och under vintern formades drömhästen i min fantasi. Jag ville ha ett 3-årigt connemarasto, minst 145 cm och skimmel.

Det gick jag väl och pratade högt om för stallägaren tipsade i aug 1977 (tillbringat ca ett år där då) om att min drömhäst nog fanns på Usans stuteri i Heby.

Känns som om jag redan berättat fortsättningen i någon tråd här förut… så jag rundar av med att jag köpte Usan Moonlight

Bifogar bild på henne och hennes helsyster. Fotat på Riksen på Brantshammar 1977.

För mig började det med att jag gick till final i en sådan där "Min Häst-tävling" där man kunde vinna en ponny. Just det året jag deltog (1996, jag var 11 år) var det faktiskt en connemara som hette Champis.

Eftersom det var fem st som gick till final i tävlingen var det ju trots allt 20% chans att det skulle komma hem en ponny inom ett par veckor. Så, ja det var ju bara att ställa in sig på att bli hästägare.

Tyvärr vann jag inte ponnyn (vilket iof var ganska tur, för med en valack hade det ju inte blivit mycket till avel). Jag blev såklart jätteledsen, så vad skulle mamma göra;)

Och eftersom mamma sysslat med connemaror tidigare, blev det förstås en connemara, även om jag hade kunnat tagit vad som helst med fyra ben och svans just då…

För min del började intresset för connemaror någon gång i mitten på 1970 talet när jag var 12 år. Vi hade flyttat till Sundsvall och jag hade börjat rida på ridskola. I närmaste lilla privatstallet (dit jag gled iväg i hopp om att få bli hästskötare/medryttare) stod tre hästar varav två Connemaror. Det var Lunde Origo och Chagall. Båda var efter Lambay Inver. Origo var en riktigt mörk hingst som tävlades i ponnyhoppning medan Chagall var en allmänt trevlig allroundponny.Jag var så kär i Origo….

Jag blev inte skötare på någon av dem utan fick nöja mig med den tredje hästen, en travare. Så småningom lyckades jag och en kompis övertyga våra föräldrar om att få egen häst, men det blev av ekonomiska skäl en nordsvensk fd travare……..en härlig häst…….

Av längdskäl (180 cm)  har jag sedan ridit mest halvblod, men kärleken till marorna har nog alltid funnits där.

När barnen var 7,5 och 2 åkte vi på bongårdssemester till Västergötland. Mjölkkor, fiskedamm, fin stuga "och litet stuteri med connemara och shetland" lät som en trevlig semester.

Massor av vackra ponnyer fanns det på Liden och vackrast av alla var då treåriga Camomille (tyckte jag).  Hon skulle ivär på avelsvärdering så vi fixade lite med henne. Ryckte manen och pysslade helt enkelt (det blev diplom) . Astrid var då sju år. Vi fick också följa med på dräktighetskoll med ultraljud och fick se en liten varelse i Camomilles mage. Det blev ytterligare 5 somrar på Liden och den sista sommaren var Camomille vår…..men efterom hon hade sitt fjärde föl vid sidan kom hon hem till oss i november när hon var 7. Astrid hade hunnit bli 12 år.

#14 Jaså, vart känner du igen den ifrån? Fotografen vann "månadens bild" med denna i våran lokaltidning men annars figurerar nog bilden också på andra forum än här :)

Tänkte om du kanske hade sett den i tidningen så bor du ju häromkring? :)

Jag provred Dponnyer i närmare två år och hittade tillslut min käresta, en connemaravallack. Vi fick några fina år ihop och nu har vi hans helsyster :)

Då jag var liten red jag på ponnyklubben i Gävle som på den tiden nästan bara hade russ. Jag var då en stor russfantast. Efter några år, ungefär samtidigt som jag blev för stor att rida russ kom det en övervuxen connemara till ponnyklubben. Han hette Holens Poker Don och var en fantastiskt  fin och duktig häst som tävlade i både hoppning och dressyr med gott resultat i storhästklasser. Jag tyckte då att en övervuxen connemara måste vara den perfekta hästen om man någon gång skulle köpa en egen häst. Att ha en häst med ponnyns alla fördelar men ändå stor nog att rida och tävla.  Det fanns även en annan stor connemara i Gävle som jag var förtjust i som hette Värnbergs Mars.

Då jag några år senare skulle köpa egen häst hittade jag en annons i ATL om en stor connemara till salu på Usan stuteri. De hade två ston till salu enligt annonsen. Åkte dit och tittade och blev  redan då vi stannade bilen på vägen utanför hagen blixtförälskad i ett mörkgrått sto med ett vackert connemarahuvud, fantastisk trav och stora vänliga ögon  som gick mitt i flocken av 16 hästar. Hon kom dessutom genast fram till staketet och var mycket social och trevlig. Det visade sig sedan att det var Usan Wind, den övervuxna connemaran i annonsen som jag hade åkt för att titta på. Jag köpte henne direkt och tittade inte på fler hästar. (ja, besiktning gjordes först förstås ) Detta var 1976

Jag jobbade sedan på Usan stuteri ett par somrar med alla härliga connemaror. Efter det är det bara connemara som gäller för mig

Usan Wind hade jag kvar hela hennes liv och nu har jag hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn (man är ju inte så "ombytlig "av sig direkt….)

#23 … men vilken tur att du hållit fast vid maror !

Minns du Signal, den vackre brune hingsten, med bläs och strumpor??