Attans då, vår donna är bara 19 i år

Däremot har vi i omgångar haft en äldre herre.

Tio Pepe 1977-2004

e Råcksta Janco u Wänga Sherry ue Lambay Fireball.

Gulbrun valack ca 1,54

Jag köpte Tio Pepe när han var 14 år från en tjej i Tungelsta, innan mig så hade han varit med i filmeh Ronja Rövardotter, som Borkahövdingens häst. Jag hade honom i någr få år innan jag fick problem med mitt bäcken och jag lånade först ut honom till en ridskola uppe i Östersund, de köpte honom lite senare. Ett år senare så kom Pepe hem till mig igen (sthlm) då ridläraren hade köpt loss honom och flyttat ner till Sthlm igen. Jag hjälpte till att ha honom under sommaren och sen såldes han igen och flyttade till Viggbyholms ridskola. Privatägaren sålde honom till ridskolan efter några år. När det var dags för Pepe att pensioneras så fick han komma till mig igen. Här fick han stanna tills han togs bort 2004.När vi valde att ta bort Pepe så var det inte pga kroppen utan pga att hanblev personlighetsförändrar med tiden, ilsken och sur mot andra hästar, han blev som en senil ilsken gammal farbror.

Det var på Pepe jag hoppade mitt livs högsta hinder, 1,50 hög oxer gjorde mina första galoppombyten och gjorde mina första skolor. Han hade tålamod med mina första körförsök (han stannade snällt när vi tappade vagnen första gången vi körde )

Vi har en äldre herre

Candy Moon född 1983 alltså 26 pigga år.

E. Öxenholms Mosqito U. Usan Moonlight.

Candy köptes in till syrran som 1 åring 1984 men det är mest jag som "ridit" honom.   Tror inte jag galopperat en gång på Candy utan att han har bockat, men man lärde sig med åren att sitta kvar.

Jag har tillbringat åtskilliga timmar i skogen vid olika diken med Candy då han vägrat gå över, eller att vända och gå samma väg tillbaka.

Nu är Candy en glad pensionär som trivs bäst med att vara ute så mkt som möjligt. Helst går han med min Connemara som är 15 år.Han avskyr att gå med eller nära andra valackar.

Uppfödare till vår Candy är AKW som också är aktiv här på forumet.

Genom åren har man lärt sig mkt med Candy, envisare häst får man leta efter.

Vi hoppas att vi får ha honom kvar många år än.

Mitt sto, Stockmossens Julia, är arton i år och jag har haft henne sedan hon var elva och innan dess hade min kusin henne och innan dess uppfödaren. Så har 'ärvt' henne när kusinen slutade med ridning. Hon är e: Möllans Castro och ue: Viggen. För mig är det bara siffror det där med åldern, hon känns precis som hon gjorde för sju år sedan när jag red henne första gången. Fast numera så tränar vi inte dressyr, som vi gjorde tidigare på LA/MSV-nivå, utan nu står hon i avlesboxen. Rider henne mellan fölen och under dräktigheten men blir inga träningar, tyvärr. Saknar det lite grand. Men nu har jag ju en yngre tjej på åtta år, i år, som jag har istället. Annorlunda men kul.

Bild på min lilla Jullan.

#2 Jag hade en valack efter Öxenholms Moskito. Han var född 1984, vet inte om han lever idag.

Vi har 2 st över 20 år hemma, har försökt få mamma att skriva om dem men det går segt…

Vi fick julkort även i år från gamla Pyttan, min första egna connemara, Möllans Picina född i juni 1975. En riktig järnlady. (När vi flyttade till Halland tyckte vi att Pyttan, då 26, skulle ha det bäst i smålandsskogarna så hon fick bo kvar som barnvakt/läromästare i Vetlanda.) Det verkar som om avkommor till Värnbergs Castor och Roundstone Chief utmärker sig med lång livslängd… mkt sisu och bra tänder kan man förmoda.

#5 Tjatmoster! Vissa jobbar på jobbet (men nu har jag lunch, så…)

Jag tar väl i åldersordning;

Escamillo, född 1986 e Möllans Castro u Esmeralda är ett impulsköp "som blev kvar". Vi åkte till ett förtjusande äldre par utanför Uppsala för att på GE:s inrådan "titta på fölungarna". Jag var tveksam redan från början, men maken - som på den tiden inte var införstådd med vad "titta" kan innebära - tyckte ; vi kan väl åka och titta i alla fall?

Men det är med fölungar som med kattungar - man kommer hem med dom! Och det gjorde vi. Två stycken något förvirrade landade på den snorhala gårdsplanen i mitten av februari. Platsbrist (som vanligt) så de fick dela box.

Box var inte det enda de delade, de var i stort sett oskiljaktiga. Den andre kompisen - Winnifred Blues, sålde vi så småningom till hovslagaren, som i sin tur sålde honom till Uffe Mattsson på Norrmalma (men det är en annan historia).

Escamillo - eller Bill som han vanligtvis kallas - blev kvar. Nåja, han var till salu ett tag, innan jag insåg att han antingen skulle springa bort med någon liten flicka eller också bli korv. Han är nämligen lite lättskrämd…

I stället har han varit gårdshäst i hela sitt liv, med ett litet avbrott för ett par utställningar och en hingstvisning i Enköping 1989 (han var lite för krokig fram för att bli hingst). Han har, sedan han kom, haft en mycket speciell kontakt med dottern. Till och med när hon ramlat av (det har hänt när han plötsligt har släppt kontakten med marken när något i hans mening otäckt och läskigt dykt upp) har han sedan när förviringen lagt sig kommit och hämtat upp henne.

Han har en positivt galen inställning till det mesta - att se honom långsamt avancera till badkaret för att dricka, är bara det värt en mässa; tveksamma steg, lång hals, fnysa försiktigt, vattenytan rör sig, han kastar sig bakåt, närmar sig igen…Han var säkert vildhäst på prärien i ett tidigare liv.

Han är också säker på foten som få. I full trav kan han ta sig över ett hygge där vilken annan häst som helst hade gått omkull. När dottern ridit och jag och Gamle Svarten snubblat bakom kan jag konstatera att han tänjer och kortar steget allteftersom det behövs - med en helt otrolig teknik.

Han har varit "sjuk" en gång - sommaren för tre år sedan drack han för lite i värmen och fick förstoppning. Veterinär tillkallades (tio över fem på morgonkvisten - det är bra med egen byveterinär) han fick dropp och hamnade till sist på Ultuna där han fick ännu mera dropp innan han repade sig. Det var då vi myntade uttrycket; dumma häst! Det var veterinärens kommentar nar vi redogjorde för allt vi gjort innan vi ringde och avslutade litanian med "han dricker ändå inte".

---

och så det bästa till sist;

Gamla Svarten, alias Sundsta Pius, är född 1979 e. Värnbergs Neptunus u. Rose of Abbeyleix. För mig är han Hästen med stort H, en så´n häst som man (inte alla) bara får en gång i livet.

Svarten är ett rent beställningsjobb. Jag hade tidigare hans helbror och bad uppfödaren "göra en till". Jag lovade att köpa vad det än blev - det blev Svarten. Född på samma dag som storebror Paris men sex år senare.

Jag hämtade Svarten en kall decemberdag. I stallet på Sundsta stod en skräckslagen och sjöblöt fölunge. Några småtjejer hade fått i uppdrag att göra honom ren, men eftersom han sparkade ganska hårt, föredrog de att slänga vatten över honom från behörigt avstånd. Behöver jag tala om att det värsta han vet är att bada och vara ute i regn?

Nåväl, han kom hem och uppfostran började. Han fick lära sig att stå uppbunden och lös, lyfta fötter och åka transport. Kunskaper som fortfarande "sitter", och som gjort tillvaron tillsammans så enkel och trevlig.

Som ettåring gick han bra på utställning och tillbringade därför ett år på Hagen med hingstkompisar - om han skulle ha utseendet för att bli hingst fick han i alla fall chansen. Han kom dock åter i november som tvåårig valack och sedan dess har vi kamperat ihop.

Bättre kompis går inte att få, Vi har tävlat mycket, mest i dressyr, men han har också, med andra, haft framgångar i lättare hoppklasser. han är otroligt lätt att ha att göra med; finns det bara mat så ställer han upp på det mesta.

Jag kommer ihåg när jag hämtade hem honom från Hagen. Vädret var rätt dåligt när vi lastade och åkte, och det blev bara sämre och sämre ju närmare Roslagen vi kom. Sex timmar tog resan, och han stod helt stilla i transporten hela vägen. Hade han börjat trampa vet man inte hur det hade gått. När vi närmade oss Norrtälje var vägen kantad med dikeskörda bilar och snön gick till knäna när vi väl lastade ur.

Än i denna dag tycker han om att åka transport - väl inne slamrar det till - det är Pius som ställer en fot i varje hörn, sedan kikar han under lugg med minen "nu står jag stadigt, nu kan Du åka".

Den 22 maj i år fyller han 30. Jag hoppas att han får uppleva den födelsedagen och många till. Han är en riktig kompis!

Viveca

#7 Härliga berättelser ^^

"min" travare har också förmågan att ta sig fram i blixtens hastighet i omöjlig terräng… Ju värre desto roligare tycker hon, och hon är kvick som en vessla när hon tar sig fram =O Otroilgt säker på foten dessutom, hon går överallt, även på blankis, anpassar sig efter underlaget och snubblar i princip aldirg på något (skulle hon göra det är det på platta marken där enligt henne är så ointressant att gå så hon släpar tassarna efter sig)

Har en busig o pigg äldre dam, vid namn Köhls Reelina,

21 år i år…

Elitpremierad, e. Pommac RC 44

har under åren fått 10 föl, det senaste 2008 och jag har väl mina funderingar på att betäcka i år igen…. hon är en riktig "mjölkkossa" o supermamma det är svårt att tro hon har passerat de 20…

#7 Härligt berättat!  

Minns Sundsta Paris väl. Han var ju efter Värnbergs Neptunus precis som min Moonie. Förstår om du ville ha en "likadan" till.

Hade en äldre connemara kille som jag tyvär fick sälja i 30 oktober 2008 pga en hel del tråkiga själ.. Såldes till Bergkvara..

Belli Boy som var är född 29 maj 1983 hos Lennart Nilsson i Varberg..

Han är e:Brantshammar Bell Dara u:Heidi ue:TigerBoy Gulbrun liten d-ponnyvalack på 143 cm..

Belli har gåt MSV B i hopp, debuterat fälttävlan o han e grundutbildad i dressyren. Han e alltid lugn, snäll, cool o helt orädd, en ponny som alltid ställer upp. Jga köpte denna trevliga ponny 27 oktober 2002 o ångrar alldrig köpet.. Det är tack vare han att jag e där jga e idag, han har lärt mig allt, var en rätt så feg o osäker ryttare innan jag köpte honom.. En riktig läromästare o en sann vän.. Kommer aldrig glömma våra 6 fina år tillsammans.. Idag är han 26 år gammal men åldern märks inte, få han bara vara frisk o få mkt kärlek så ha han många år kvar hos sitt nya hem.. TACK för våra undebara år älskade Belli!

Bilden på honom e tagen samma månad (okt 2008)jag var tvungen att skiljas fr han..

#11 han ser så ung o fin becca:)

       hoppas han ha det bra.

#12 ja visst gör han.. o jag saknar han så grymt mkt.. kan fortfarande inte fatta att jag sålt en bästa vän.. Men han finns alltid hos mig, finns i mitt hjärta förevigt. Kommer alltid att vara nr ett för mig.

#11 Han ser jättefin ut för sin ålder. Det måste vara jobbigt att sälja en så gammal häst. Fick han ett bra hem?

#14 Tack! Tycker med han ser kanon fin ut för åldern.. Det var jätte jobbigt att sälja han o kan fortfarande inte fatta att jag gjort det, o kommer nog aldrig förstå det.. Har alltid sagt att han ska stanna hos mig till han inte vill mera men pga tråkiga själ var jag tvungen.. Men han har fått ett jättebra hem.. Kan följa han med genom deras hemsida som är www.gummebo.dinstudio.se

Hos min syster finns gamla damen Öxenholm Celeste f-81

Vi köpte henne 1984 av Fam. Wilsson. Hon är född i Danmark & kom till Sverige som föl med sin mor C. Coriander. Men innan dess hann hon med att vinna fölklassen på Roskildeutställningen. Tyvär var hon inte riktigt korrekt i framstället för att bli diplomsto, men har fått 39 p. ett antal ggr. på utställning. Har fått 6 fina föl, är dock betäckt ett par ggr. till men då inte blivit dräktig. Har plac. to.m L.A dressyr bland stora hästar ( är aldrig mätt )

Numera är hon läromästare till syrrans dotter Miranda & rids fortfarande flera ggr/veckan. Bilden är från en klubbtävling i hoppning, Mirandas första tävling.

Numera börjar hon bli lite stel, men hänger nog med ett tag till !