Min mamma får nog räknas som ofrivillig connemaraentusiast iallafall! har i flera år släpat runt henne på hingstpremieringar och utställningar…  Hon brukar ses med näsan mot solen mer eller mindre tålmodigt väntande på att jag ger mig och ska åka hem

Min pappa är deffinitivt ofrivillig connemaraägare med tanke på att det var han som köpte Monia till mig och även han som fått stå ut med alla turer med Grafit (även om jag betalat allt själv). Han körde ner Grafit till Flyinge, och betalade även det kalaset. Han försöker att vara intresserad och frågar och vill HEMSKT gärna att fölet ska komma nu så att han kan få komma ut och klappa på det.

Han frågade häromveckan det sötaste
"Kommer fölet gå att klappa på, alltså kommer den komma fram och vilja bli klappad?"

Han vill så HEMSKT gärna klappa den ?

Min sambo är definitivt ofrivillig Connemaraägare, fast Non Stop naturligtvis tillhör mej. Men det var han som fick köra ner till Skåne och hänta Poppis och han som fick köra till ponnymätningen. När de mätt poppis så tog han honom helt enkelt och sa "Nu tar jag hand om den lilla hästen" så tog han Poppis och gick, det såg rätt gulligt ut och jag fick ta hand om papper och betalning (usch..hade hellre tagit Poppis).

Mina fantastiska föräldrar har hamnat i connemaravärlden. Det började hösten 1998 med en låneponny. Nu, mer än tio år senare, så är de nog fast. De är delägare i båda damerna och dessutom uppfödare till den lilla. Och planer finns på fler
Mina föräldrar har alltid tyckt om djur så de trivs nog rätt bra. Hade mamma fått bestämma så hade hon haft pållarna hemma i köket, eller åtminstone i trädgården
(Och min arma pappa som fått stå ut med tidiga morgnar, sena kvällar, blåst, snöstorm, ösregn och stekhetta på många tävlingar.)

Dessutom, det var de som frågade om vi inte skulle låna hem en större ponny. (Hade A- och B-ponny tidigare.) Jag har aldrig behövt tjata.
Underbara föräldrar är guld värda och jag är tacksam för så enormt mycket.

Min man var en ofrivillig connemara ägare förra året. Han trivs bra med det, gillar att åka land o rike runt med vår hästtransport på släp

Nu är han endast ofriviilig welshägare och det går bra det med. Nästa helg ska han köra bil o släp tor Sthlm-Öland. Han gillar att kunna säja till sina kunder på jobbet att vi har ett stuteri och har eeeeegna godkända hingstar Tufft värre eller hur

Några ofrivilliga connemaraägare har jag inte men mina båda föräldrar är värda att hyllas - pappa för att han körde mig till min första riks och mamma för att hon gav mig connemarastamböcker. De förstod nog inte riktigt poängen med vare sig det ena eller det andra.

Maken har släpats med på tillräckligt många connemarautställningar för att kunna plocka ut de bättre ponnyerna i en klass (jag misstänker att han är född med öga för exteriör) och tvångsmatats med stamtavlor i så stor mängd att han har koll på de viktigaste hingstarna… Dessutom har han skrivit programkoden för internetanmälan på SCS hemsida och det är jag enormt tacksam för, för det har sparat mig många timmars jobb.

ångra mitt inlägg…

men jag har världens bästa förräldrar!

När jag fick min första sköthäst hos fam Eriksson, som var connemaran Katizy Kavat började mina föräldrar smått banas in på det spåret. De var nog rätt tacksamma att jag fick vara där så mkt jag ville. Efter Katizy tog jag hand om Killen Kavat. När det senare kom på tapeten att han(även han född/uppvuxen hos Erikssons) skulle säljas kunde inte mina föräldrar säga nej! Efter att haft hand om honom i 5 år så fanns så var han en del av familjen. De var lika fästa vid honom som jag… pappa kanske mest. Genom mina ponnyår har de alltid ställt upp på både träningar, tävlingar och utställningar mm. Ibland kanske ofrivilligt, men nog oftast har det varit med och kunnat vara stolta över den härliga individ Killen är

Mamma är den som har "connemara-smittat" familjen, så det är stackars pappa som är ofrivillig ägare. Han tyckte inte om att jag köpte Kråkan av principiella skäl. Men han är mycket förtjust i hästen, tack och lov för det. Han är snäll och nattmatar ibland och har som uppgift att ta ut dem på morgonen när mamma och jag inte kan.

hmm, min sambo är nog en ofrivillig hästägare.. han är ju lite rädd m han börjar vänja sig..

Även min sambo är nog det när jag tänker efter…..
Numera kan han ju till och med stå i boxdörren och klappa lite… för ett halvårsedan stog han helst 2 meter från staketet… på den hästfria sidan

Pappa är från början en ofrivillig hästägare, numera rätt frivillig.

Min pojkvän och tillika sambo gick inte närmare hagarna än 10 meter när vi träffades, nu kan han hjälpa till att ta in hästarna, framsteg!!

Nu har jag ju ingen connemara längre.

Men den av motsatt kön som delar min säng ibland klappade faktiskt frivilligt på connemaran när det begav sig. OCH fodrade ridskolan när jag behövde hjälp. Otroligt

Glömde helt nämna min kära sambo som ofrivilligt blev connemaraägare när inte pengar fanns i egen ficka! Utan honom hade jag inte haft ngn Kampus Kavat idag… evigt tacksam och det är nog han oxå (då hästen står på mig idag.)  Kan oxå vara så att han inte hade något val

Min familj har alltid följt med på träningar och tävlingar så länge jag kan minnas. Mamma har ju visserligen tävlat mycket som ung, så hon har ju varit intresserad. Men även min pappa, lillebror, mormor och morfar (som gick bort för 2 1/2 år sedan) har följt med i alla år. De ställer alltid upp i vått och torrt.

Min käre sambo är dock inte det minsta intresserad av hästar, en utställning har han varit med på, och var så uttråkad av att titta på hästar som gick runt i en ring, att han sa inte ett ljud på hela vägen hem… Så det får han väl slippa… (skulle det krisa, så tror jag nog ändå att han ställer upp). Dock så är han väldigt snäll med att hjälpa mig med hö till hästarna, sätta upp staket, snickra osv och är ju en riktig klippa med det!!

All guld i världen är dem värda!

Mina föräldrar var faktiskt dem som tänkte ut och ordnade med köpet av den första Connemaran. Henne ville jag inte alls ha, bets i fram och sparkades i bak. Och på den vägen är det…Pappa har fått sköta markservice, snickra, lasta och bygga. Samt visa fölunge en varm sommardag 2002, det gillade han inte…Men stort intresse för stammar och hingstar har mamma, gammal hunduppfödare som hon är. Och exteriör är hon riktigt vass på, tror det är hundarna som spökar även där. Nu när alla hästar är borta hör man ibland att det inte bara är jag som saknar dem…