Efter att ha läst alla andra fantastiska connemaraberättelser bidrar jag nu med en egen. Här kommer min och Bonnies.

Jag vet inte om det var slumpen eller ödet som gjorde att vi strålade samman, men för det mesta känns det som att det är meningen att vi ska leva tillsammans. Jag förälskade mig i Bonnie redan tidigt ute på hagens och har hela tiden följt henne på avstånd. 2002 då Bonnie var två år gamal fick jag med mig en ponny som heter Hagens Andy hem ifrån Gisela, Andy var en väldigt okomplicerad häst och lätt att utveckla. Vi jobbade ihop under en tid och jag vart väldigt fäst vid honom, vi bestämde oss för att köpa honom men det uppstod ett tråkigt missförstånd och Andy försvann ifrån oss. Gisela tyckte att jag skulle ta hem en ny ungponny vilket jag efter lite eftertanke gick med på, om det var Bonnie.

Men Gisela är som vi alla vet väldigt bestämd och hade av någon anledning beslutat sig för att Bonnie inte passade mig. Jag var och kikade på Bonnie i hagen den dagen innan vi ledsna åkte därifrån. Och i ärlighetens namn trodde jag att det var sista gången jag såg både Gisela och Bonnie.

Men ödet ville kanske annat. Ett halvår senare stog Bonnie fortfarande kvar på Hagens, Jag tror att det någonstans hade blivit ett missförstånd, Bonnie var egentligen bara insutten och inte alls redo att säljas i ridbart skick. Hon hade haft några spekulanter men ingen var intresserad.

Så där stog vi en dag ute på Hagens igen och tittade på Bonnie som for fram i hagen tätt följd av hela flocken. Hon var högrest och stor, mycket större än sist vi hade sett henne. Manen var lång, ända ner till bogen och hon hade ett helt fantastiskt uttryck i ögonen. Jag kände en obeskrivlig lycka direkt när jag såg henne. Väl hemma fick vi börja om helt. Bonnie var otroligt missförstådd, och hon hade kopplat ihop ridningen med något skrämmande som hon inte alls begrep och låste sig direkt när man kom upp på ryggen. utåt uppfattas hon som en väldigt stark individ men vi lärde oss ganska snart hur otroligt känslig hon egentligen är. Vid alla situationer hon inte behärskar går hon in i en låsning eller lägger på en hård yta. Bonnie var motsatsen till mina tidigare unghästar och inte alls lätt att ha och göra med men helt klart en utmaning värd mödan. Efter sex månader skrev vi på kontraktet. Bonnie var våran!

Bonnie har varit otroligt utvecklande för mig, inte bara ridmässigt. Hon har också utvecklat den jag är och hon har lärt mig så otroligt mycket om mig själv. Flera gånger har jag stannat upp och tänkt att det är meningen att vi ska lära av varandra. Att det finns någon dragningskraft som hjälper än att dras till det djur man behöver. Vi har vid flera tillfällen fått ta hjälp av vår telepatör Kajsa Lundqvist för att nå Bonnie när hon hamnat i sina mentala svackor. Kajsa har inte bara hjälpt Bonnie utan även hela familjen och fått oss att känna en helt annan typ av samhörighet med våra djur.

Bonnie och jag har hängt ihop i åtta år nu och hunnit med både det ena och det andra. Hon har gått banor på 1.20 och gått regional L:A4 bland stora hästar. Hon har blivit Guldbelönad vid flera tillfällen och vi har hunnit vinna både dressyr och ridklasser på Connemara RIKS. Men ingen vinst är större än den kärlek vi delar. Och inget känns finare i hjärtat än att hon varje dag skyddar mig från de övriga i hagen och ser till att ingen kommer för nära mig när det är dags att gå in

Bonnie drabbades som fyraåring av fång och vi har i sex år kämpat mot sjukdomen med flera tunga bakslag. Senast september i år insjuknade Bonnie allvarligt, sjukdommen får mig att varje dag glädjas över att ha henne i livet. Jag lämnar inte stallet en dag utan att säga jag älskar dig och jag kommer inte till stallet en ända dag utan att mötas av Bonnies gnäggande. Det känns som att vi lever på lånad tid och jag tar vara på varje sekund av den tiden.

Den dagen Bonnie försvinner ur mitt liv försvinner en stor bit av mig!