Jag har ju inte vart med under hennes uppväxt, men jag har fått den berättad för mig många gånger, so here we go..

 Aurora föddes med gomspalt. Liten och tunn och veterinären sa att "hon kommer inte klara sig" MEN det gjorde hon!

Hennes första år fick hon gå in varje natt och äta kraftfoder, även på sommaren. Blev hon förkyld kunde det vara det sista hon blev.

Hon lärde sig att dricka på ett lite annorlunda sätt, mormor spekulerade i om hon kanske sett hönorna göra det, för det var på precis samma sätt, hon tog in vatten i munnen, höjde snabbt upp huvudet och vattnet rann ner.

Jag vet inte hur vanligt det är att "gomsplats-föl" överlever, men jag vet i alla fall om två föl som fötts, förutom Aurora, och inget av dem har överlevt.

Aurora växte långsamt. Vid 9 års ålder var hon 147 och vid 15 år var hon 152

Jag fick, som 11-åring börja rida henne och red henne i 7 år, och jisses vad jag lärde mig.

Hon var en sån där som är genomsnäll i all hantering och kände skillnad på om det var en rutinerad ryttare eller en nybörjare som satt upp.

Det är svårt att inte trassla in alla minnen, för många är dem. Jag kommer aldrig glömma när hon stack i skogen och hoppade över ett träd som ramlat ner, det var bara att klamra sig fast. Jag mätte senare där hon hoppat 120, och hon var inte i speciellt bra kondition just då. Eller när vi hade "joggingsällskap" i skogen och hon absolut skulle ligga före joggaren…

Hon var den första connemaran jag "förälskade" mig i och hon kommer alltid att vara speciell för mig.

Men som det ibland blir när man själv inte äger hästen, så såldes hon på äldre dagar som sällskapshäst. I år är hon 19 år, det är 19 år mer än vad veterinären trodde.