Det är flera som undrat hur det har gått för Fergus Flynn, så nu när ett par ton snortunga balar fjolårshö tvingat mig till nån dags stillhet (ryggskott), passar jag på att berätta…   

Tidigt i höstas satte jag ut en annons. Jag hade haft en på våren också, men då fick jag så många konstiga samtal att jag gav upp och släppte honom på bete istället. Nytt försök i augusti, och nya konstiga samtal! En mamma frågade tex om jag om jag trodde att Fergus kunde gå LB/LA på deras regionala meeting nästa helg? Dottern hade inte hoppat på länge, eftersom hennes ponny hade gått sönder (konstigt?), och nu var hon sååå hoppsugen! Den frågan ställer hon alltså efter att ha fått veta att Fergus bara startat LC, och dessutom gått och slappat på bete i drygt 2 mån! Behöver jag säga att jag talade om att hon var den sista i världen jag skulle sälja till?! 

Jag höll på att ge upp igen, men så plötsligt ringde önskeköparen! Redan på första samtalet hörde jag att det var hans nya ägare! Jag fick aldrig känslan av att vilja lägga på luren som jag fått med alla de andra, bara en sån sak! Det är en hästkunnig och vettig familj, tävlingsintresserade men inte fanatiska, med en gullig o välridande då 13 årig dotter. De kom och provred två gånger och sen bestämde de sig. På mindre än 2 veckor från första kontakten var affären i hamn och han hade åkt. Jag trodde det skulle kännas förskräckligt, men det gjorde det faktiskt inte. Jag var (och är!) bara överlycklig för att han fått ett så bra hem.  

Therese som flickan heter, gick från en välutbildad och rutinerad gammal räv på 133 cm till en valpig 6-åring på 144 cm (ja, han blev D-ponny till slut), och hon har klarat det med bravur. Hon är oerhört ambitiös, och fastän hoppning är hennes största intresse, tränar hon även dressyr regelbundet. De har tagit det lugnt och fint, och han tävlade “på riktigt” för första gången i mars. Det bästa är att hon verkligen tycker om sin ponny. Han blir minutiöst omskött och ompysslad, men inte bara av henne utan av hela familjen.

Förutom Fergus har de en arabvalack (Fergus bästis nu), samt två söta ungston, egna uppfödningar, korsn Kaspisk häst x Arab. De bor dessutom bor bara 4 mil utanför Uppsala, så jag har kunnat se honom tävla under våren. Det enda negativa är väl att det inte finns någon som kan ta över, så han kommer att bli till salu när hon är för gammal att tävla. Det finns visserligen en liten 1-årig sladdistjej, men det dröjer för länge innan hon är stor nog att rida honom. Hon har ju också de två korsningsflickorna som väntar på henne. Fast om morfar får bestämma, blir han nog kvar i familjen…vi får väl se hur det blir med den saken, säger han…   

Under våren har Fergus och Tess ridit kvalen till Ekohus Cup, en superb tävling för den lite orutinerade ryttaren, ponnyn eller både och. Det är inga svårigheter, LC dressyr, LD/LC hoppning, men jättekul med en cup på den nivån också. Dessutom nyttigt för ungarna att rida dressyr, vilket också var instiftarens mening med cupen. Det är inte så himla svårt att ta sig till final, så det gjorde dom. Den gick nu i riks-helgen, dressyr på lördagen och hoppning på söndagen. Dressyren började trevande med en lite spänd Fergus, men i nästa klass slog dom till med 64% och vinst. Med den segern vann dom dressyrcupen. Söndagen nollade han båda klasserna, men i finalklassens omhoppning petade han en bom. Det var dock bara en felfri i omhoppningen, så de blev 2:a på bästa tiden av 4-felarna.

Den andraplatsen gav totalsegern i hela cupen, gissa om “mamma” var stolt då!  

När jag ser så frisk, stark och fin han blev, kan jag inte låta bli att tänka på veterinärernas råd för snart 7 år sen nu. Att släppa taget, att låta honom dö. Tänk om jag hade lyssnat på dem…  

Varning för bildbomb…