Så har det blivit dags att skiljas efter 26 år. Snart galopperar Es-Cassandra RC 620 på de evigt gröna ängarna. Den här bilden togs 31 juli, och nu är kameran undanlagd för henne. Det är precis så här jag alltid vill minnas Sandra; pigg, glad och nyfiken. Så såg hon dock inte ut för ett par månader sen. Den gångna vintern var inte snäll mot henne, hon tappade rejält i vikt och såg sliten, ledsen och trött ut. Jag bestämde därför att hon skulle tas bort, datum spikades i maj men jag kunde bara inte förmå mig! Istället fick hon åka till Fenella hos fodervärden, och där har hon fått en underbar sista sommar. Tillsammans med Fenella, en snäll halvblodsvalack och en irländska i 20-årsåldern, som hon omedelbart blev bästa kompis med. Hon tom föredrar henne framför Fenella, undrar om de pratar samma språk?

Sandra tog sig fint på enbart bete + lite hö för att torka upp magen de första veckorna. Hon är väl inte direkt fet, men för övrigt i god form (förutom lite sänkt i ryggen) och rumlar om som vanligt. Minst ett par gånger om dagen inbjuder hon de andra till ett race runt hela hagen. Lekfull och med mycket spring i benen som alltid, och inte ett spår av åldersstelhet. Ingen är så vig och kan skruva sig i luften som hon….och snabb som vinden fortfarande..  

Sandra skulle kanske kunna leva ett par år till, men melanomen växer och de finns förmodligen även på insidan, och det är dem jag är mest rädd för ska ställa till med nåt elände. Som tarmstopp tex. Jag har ju på nära håll sett så fort och illa det kan gå, och jag vill absolut inte att hon ska behöva sluta på det sättet. Hon har också fått en knöl vid högra mungipan (syns tom på bilden), och som även känns på insidan. Om den växer kommer hon sannolikt att få problem med att äta…  

Nu får hon istället sluta sina dagar medan hon ännu mår bra. Lugnt och fridfullt ätandes av favoritmaten, en mix av lucernhack, havre och morötter. Vi har tränat på att gå till den utvalda platsen, och hon har nästan sprungit dit eftersom hon snabbt lärde sig att hinken stod där och väntade. Så allt är förberett och kommer att gå hur bra som helst…  

Det är lite tungt förstås, men jag tänker på alla som varit tvungna att ta bort sina, och i många fall mycket yngre hästar akut pga olycka eller sjukdom. Det gör att jag känner mig priviligierad att jag fick den här sommaren att vänja mig vid tanken, och att det inte är en akut situation.

Det känns faktiskt helt rätt att ge den gamla tanten ett stillsamt och värdigt slut nu innan vintern…