Så var det snart årets sista dag och dags för en summering av häståret 2011.

Under våren så började Gittan att löshoppas och ridas in. Vid den första löshoopningen tyckte hon det var onödigt med galopp och travade runt med stora flotta steg. Sedan fattade hon galoppen.

Sedan började vi med inridningen. Hon skötte sig utmärkt när kamikazeryttare nr 1 satt upp. Gång nummer två var det dags för mig, och det gick bra det med. Under våren hann vi med att rida med ledare cirka 5 gånger innan det var dags för flytt.

I slutet av maj bytte vi stall, från 7 minuters bilväg till 7 minuters promenadväg för mig. Nu fick hon gå med två andra treårs ston. Innan gick hon med en 4-åring och en 5-åring. De nya polarna var två halvblod som alltid gått tillsammans (dvs siamesiska tvillingar) och hade aldrig sett en grå häst förut. Det var tuffa första veckor för pållan innan de blev de tre musketörerna.

Under sommaren blev Gittan sjuk, tappade alla muskler och överlinjen och såg för bedrövlig ut. Det visade sig vid besök på Ultuna att pållan, som är 151 cm hög vägde 380 kg.  Där kunde veterinären konstatera att hon hade en förtjockad tunntarm, vilket inte är en bra diagnos. Det kan bero på en inflammation i tarmen eller tumör, och de flesta klarar inte livhanken eller får gå på kortison resten av livet. Man satte in den enda behandlingen man vet har hjälp tidigare, en dunderkur av ett mycket potent kortison, en kur som skulle vara i totalt 4 månader (inklusive nertrappning)

Efter en vecka så fick hon en böld på halsen och dagen efter fång… suck… bort med kortisonet och fångbehandling. Nu kändes ju livet inte roligt. Bölden gick inte ner utan sprack när hon sedan fick gå ut i sin lilla ruta och hon kliade sönder den. Men när varet väl var borta så läkte det fint. Jag började kika på hästannonser för utan connemara ville jag ju inte vara om jag skulle vara tvungen att ta bort henne. Det var mycket tunga veckor i augusti. Så något tre-års test eller sommarpremiering blev det inte för oss.

Efter återbesök på Ultuna och fler blodprov av hemmaveterinären, så visade det sig att blodvärdena faktiskt blev bättre ju längre tiden gick, och i början av oktober hade hon helt normala blodvärden (man kollar på proteinhalten i blodet) och hade börjat lägga på sig.

I mitten av oktober började vi rida igen. Vi började med en snabbrepetion för att vara på den säkre sidan att inget skulle gå på tok, och hon skötte sig ju som en ängel. Sedan dessa har vi ridit ca 2 gånger i veckan, först på banan, men nu är det mest uteturer som gäller. Hon är riden i alla gångarter och jag väntar på de första bocksprången, som inte kommit än. Så efter en bedrövlig sommar blev det en hoppfull höst och nu ser hästlivet ljust ut igen.

Det ska bli spännade att se vad 2012 kommer att ge.

Hur har Erat connemaraår varit? Berätta!